Feelgood, det är ett uttryck som frekvent dykt upp den senaste tiden. Feelgood är kanske inte så vanligt i svenska språket, men det har i mitt liv handlat om en mängd olika områden det har visat sig: allt ifrån böcker med budskap om att man ska affirmera det positiva och bejaka det som ger personliga vinster, till inredning och buddhistisk filosofi.
Mår bra, Feeling good, det gör jag just nu. Varför det? Tja, jag är ganska nöjd med tillvaron. Olika faktorer som ger detta resultat kan vara:
Ännu mer Feelgod blir det av att jag en tid haft på känn att några av mina drömmar nu är närmare förverkligande. Den gångna veckan har stärkt mina förhoppningar. Så, när jag nu sitter här med en Hibernation Ale i mitt hem, min älskade nära och hennes barn på stillsamt lekhumör – alla är vi inbegripna i kreativa aktiviteter – så är det mysigt att reflektera över sådana saker som vi gör för livet.
I största enkelhet kan jag då säga, och detta uttrycker jag med den största respekt för de som är mindre lyckligt lottade, att Feelgood – det är där jag är.
Etiketter: drömmar, feelgood, förverkligande
Någon gång förra året startade jag ett litet forum, 2 Wheels MC Forum, för mig och några bekanta. Vi använder mest forumet för att komma överens om gemensamma körningar – både på bana och på väg.
Det blir en hel del snack om hojar också, så klart. Inte minst diskuteras det teknik: både motorer och annan hårdvara, samt körteknik. Sanningen att säga diskuterar vi även snöskotrar, mopeder, motorsågar, kameror, tillbyggnader och allt möjligt annat också faktiskt.
Gårdagens vision om idag, det var att åka skidor i alla backarna kring Hundfjället*. Just den visionen gick inte helt och hållet i uppfyllelse.
Det började annars bra. Morgontimmen förgyllde jag och min älskade med en väldigt skön intim och lustfylld herdestund. Min blygsamhet förbjuder mig att yttra mer om detta. Därefter intog vi en tillfredsställande frukostbuffé och företog en rask bilresa de c:a 1 ½ milen till Hundfjället. Väl framme traskade vi glada i hågen mot liftarna, men jag anade redan nu att mina ben var försvagade av de senaste dagarnas hårda ansträngningar i backarna.
Det hade snöat lite under natten och fortfarande singlade det stilla snöflingor i de minus nio grader som den disiga solen med möda tryckte upp temperaturen till. Vinden var vänligt nog helt stilla och därmed var de atmosfäriska förutsättningarna helt annorlunda mot tisdagen då temperaturen var minus 21 grader och en stark vind trängde igenom märg och ben, vilket förvandlade våra blottade ansikten till stela, isbitna masker. Min skånska kropp är inte van vid kung Bores hårda regim.
Redan i första åket kände jag att de senaste dagarnas strapatser satt sina djupa spår. Då menar jag inte spår i de snöklädda backarna utan spår i min stackars åldrande kropp. Vi hade mycket riktigt inte åkt igenom mer än 4-5 backar förrän mina jackärmar smakade snö. Backabrakade, kan man säga. Helt enkelt av den anledningen att benen inte bar mig och jag då utförde en ofrivillig piruett på en isfläck i pisten. Det som sög musten ur mig var det myckna skråandet för att transportera oss från backe till backe, men sådana undanmanövrer är nödvändiga för att undvika några av den moderna tidens mest ovälkomna vedermödor. Kanske skulle jag gjort som Norgren och bloddopat mig, men jag befarar att sådan konstgjord andning vore lika lönlös som de miljarder som GM önskar att svenska skattebetalare ska skänka till SAAB. Blodsugare.
Min älskade tjänarinna pusslade om mig och körde mig till hotellet där jag kunde vila ut med svalkande förfriskningar, medan hon återigen skråade upp mot fjällets topp i jakt. Nu framemot kvällningen har vi bägge – återigen – funnit vederkvickelse i bubbelbadet.
Det kunde vara värre, med andra ord.
*Med undantag av ”Väggen”.
Förlåtelsen är din, om du bara berättar vad du gjort. Ja, bekänn dina synder och förlåtelsen är din. Och du kan nu göra det anonymt. I en blogg tillsammans med andra syndare.
En bekännelse är åtminstone terapeutiskt bra för själen, även om inte den stora frälsningen infinner sig, vad vet jag. I varje fall så kan läsarna tycka det är intressant och du kan få respons på det du gjort direkt av läsarna. Det är inte så svindyrt som psykoanalys – det är helt gratis!
Denna fantastiska möjlighet till aristotelisk katarsis finner du på Bekännelsen, en ny sajt där du kan blogga anonymt, utan att registrera dig!
Bloggposterna är kategoriserade i de klassiska sju dödssynderna och genom följande länkar kommer du direkt till valda kategorin. Skriv på! Bekänn!
Jag är ganska säker på att det är bättre att bekänna. Den som ingen synd har får kasta första stenen.
Etiketter: bekännelse, favoriter, kris, Poesi
Tack till alla de snälla, goda vänner i hela världen som i helgen hjälpte mig med att lägga sista handen vid flytten från Malmö till Enköping. TACK!