In och ut via ventilerna

Grafitti ?

”Liv är en dröm vi jagar
på en homerisk hemfärd till oss själva.”

Det byggs för fullt i Malmö hamnområde. Nya lärarhögskolan börjar få sitt slutliga utseende. Huset är huvudsakligen utfört i en stil som jag har svårt för: den har en fasad av svart glas. Bläääh!

Värt att notera med bygget är det arkitektritade klotter som man hittar lite här och var. Förutom bildens så finns t.ex. ”Tudás, tudás, tudás, tudás, tudás, tudás, tudás.” vilket är portugisiska enligt receptionisten, men hon berättar att hon och hennes kollegor översätter det till skånskans ”To dass” dvs ”två skithus”.

Jag tyckte först klottret var klart koolt,
för att inte säga fascinerande och livsbubblande,
och kan fortfarande göra det,
men jag vaknade lite på fel sida i morse
och behövde ventilera lite,
därav följande text:

Det avbildade klottret väcker några tankar hos mig. Det börjar med det pretentiösa och kategoriska ”Liv är…”. För mig är uttryck som: ”liv är”, ”sanningen är”, ”meningen är”, ”döden är”, ”gud är”, o dyl motbjudande reflektioner av en politisk/religiös extremism som simplifierar verkligheten och finner sina egna förenklade lösningar genom att definiera fiender att bekämpa för att därigenom skapa en egen skyddad identitet. Jag ser det som tecken på en fascistisk livshållning.


Att säga att livet är ”en dröm” är att respektlöst avfärda alla de som säger att livet är verkligt och att det kan och bör ändras.

Frasen tar sedan vägen via ”vi jagar” – vilket väcker tankar om rovdrift och exploatering. Att hävda att jakt är något vi sysselsätter oss med visar att det är inbilskt egocentriskt babbel. Framförallt: Vad hände med ordet kultur, dvs odling? Att se livet enbart som en jakt är att stänga av delar av det sympatiska nervsystemet och koppla in det tunnelseende fokuserande målsökande. Ävlan, tävlan, skrävlan-syndromet som jag kallar det.

Sedan försöker författaren skapa sig lite akademisk immunitet genom orden ”på en homerisk”. Allt som har med gamla grekland att göra verkar inom vulgärakademin ha ett särskilt skimmer av visdom och fundamentalistisk sanning? För mig är det bara tecken på ett flummigt luffarbeteende och en relativism som för att undvika seriös kritik vägrar ange en tydlig utgångspunkt för godtyckliga politiska och ekonomiska irrläror.

Meningen avslutas med: ”hemfärd till oss själva” – vilket klingar av etnocentrism. Varför inte resa bort och finna oss själva där? Varför inte lika gärna hävda att vi förlorar oss själva i hemmets tyranniska famntag och att befrielse och självförverkligande enbart står att finna i det utmanande exotiska bortanför?

Jag skulle tro att kreatören ville verka lite poetiskt rebellakademisk, men enligt min långtifrån ödmjuka mening missar författaren att uttrycka de positiva saker som borde förknippas med lärarhögskolan. Å andra sidan kan den okände klottraren (har ju inte ens märkt med sin ’tag’) låta mina invändningar ge tyngd åt det trötta argumentet att: ”Det är meningen att det ska vara tankeväckande” ?

Det här med att vi jagar något – det må vara ”Livets mening”, ”Sanningen”, eller något annat patetiskt högtravande – utanför oss själva är analogt med vad som ofta sägs i X-files: ”The truth is out there.” Hmm, i motsats till detta tankesätt har jag alltid ansett att ”Sanningen” på något sätt finns minst lika mycket ”in here”, dvs i själen, självet. ”As above, so below.”

Jag funderar på att ta en sprayburk och klottra följande:

”Död är en verklighet vi undflyr
på en namnlös utflykt mot det okända andra.”