Häromdagen mötte jag en vandrande reklam för Greenpeace på gatan: det var flera stycken ungdomar som hejdade förbipasserande för att tigga pengar. Jag stödjer Greenpeace som passiv medlem, men jag ställer mig lite tveksam till den här sortens reklamkampanjer, vilka f ö blivit väldigt vanliga hos välgörenhetsorganisationer. Det har även inom dessa organisationer diskuterats huruvida det är moraliskt eller ideologiskt riktigt att använda sig av avlönade ungdomar (till stor del betalda via lönebidrag av olika slag, dvs skattebetalarna), men eftersom de drar in en hel del pengar så har sådana invändningar ganska enkelt kunnat avfärdas som irreleventa och passé. O tempes, O mores.
På mina promenader gillar jag inte att störas i mina konversationer eller tankegångar av okända människor som hoppar fram och tigger pengar så normalt brukar jag, när jag så önskar, via telepatisk magi undslippa dessa tiggare, men ibland känner man att man måste ge respons, eller hur? (Särskilt minns jag några väldigt påstridiga säljare från Tele2 som trängde sig på med ”Hej, hur är det idag?” Dom fick veta att dom levde, farligt.)
När de frågar: ”Har du en minut?” så brukar jag leende stanna till och med mild stämma fråga: ”Jag har all tid i världen min vän, men du vill ha mina pengar eller hur? Dom får du inte så lägg din dyrbara tid på andra.”
Nåväl, den här gången fångades jag in och kände mig tvungen att ge mer respons än det vanliga ”Ja, bra jobbat – jag stödjer er.” så denna gången rann följande över mina läppar:
”Du, jag betalar redan en del av din lön, tack så mycket.”
Jag lämnade en häpen pojk bakom mig och kunde fortsätta med mitt. En bra replik till nästa gång kanske.
Ofta gör jag undantag för de som helt öppet tigger med en sparbössa och inte försöker lura mig genom att inbilla mig att jag är en viktig person eller att de är intresserade av mina åsikter – i sådana fall tar jag fram det skrammel jag har och ger – Amnesty går jag nästan aldrig förbi t.ex.
PS Bilden visar inte en insamlare till svensk-indianska förbundet.
