Yttre och inre

Doktor Glas skriver den 12:e juni, på första sidan i sin dagbok:

”Men varför skall jag jämt möta pastor Gregorius? Jag kan inte se den mannen utan att jag kommer att tänka på en anekdot jag en gång i världen hörde om Schopenhauer. Den bistre filosofen satt en kväll i ett hörn i sitt kafé, ensam som vanligt; dörren öppnas och en person med ett osympatiskt utseende stiger in. Schopenhauer betraktar honom med ett ansikte, förvridet av vämjelse och fasa, rusar upp och börjar dunka mannen i huvudet med sin käpp. Det var bara med anledning av hans utseende.”
— ur ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg

Vi reagerar oftast inte lika väldigt våldsamt som ”Schopenhauer” gör i Söderbergs roman, men visst påverkas vi av en persons uppenbarelse och yttre.

Första intrycket är viktigt sägs det. Utseendet påverkar mycket och det du presenterar för omvärlden ger återkoppling för hur den reagerar på dig – vilket i sin tur påverkar dig.

Det blir en ömsesidig påverkan när vi i större eller mindre utsträckning speglar oss i varandra. Vanligen försöker vi alla i någon mån skapa förutsättning för positiv feedback.

En del blir fixerade vid sina utseenden – som verkar vara fallet med den 17-åriga arvtagerskan och hennes 18-årige pojkvän som skulle mörda hennes släktingar för att få pengar att skönhetsoperera sig.

Överdrifterna innebär ofta att vi i vår strävan att påverka vårt yttre förlorar vår integritet och individualitet samt överskrider gränserna för samhällets normer eller lagar.

Vad gör man åt sitt givna grundutseende? Och varför? Så som man naturligt ser ut, av födsel och så som livet format en, är väl det mest normala och ”ärliga”?

Vad är ett ärligt utseende? Jag vill säga att ett ärligt utseende inte är det som, utan vidare, gör att en person ser ärlig ut – istället är ett ärligt utseende det som visar hur en person ser ut inuti. En oärlig person som ser ut att vara oärlig (serietidningskarikatyren med lapp för ögat och pirathatt) har i själva verket ett ärligt utseende: ser ut som han är.

En i hjärtat ärlig person som i allmänhetens ögon har ärliga avsikter (kommer inte på något exempel) har på samma sätt som piraten ett ärligt utseende, där det yttre överensstämmer med det inre.

Däremot, den oärlige person som ”ser ärlig ut” genom att förvanska, förställa sig är ordentligt oärlig, som jag tycker. Läskigt oärlig eftersom så många tror denne skurken om ärlighet!

På liknande vis är det med den ärlige personen som i majoritetens ögon ter sig suspekt. Den som ter sig skum och oklar, den person som inte klart och tydligt redovisar enkla åsikter, avsikter och bevekelsegrunder: den personen har alltså ett ”oärligt” utseende. I själva verket kan detta vara en person som försöker reflektera och belysa den komplexa verklighet vi lever i.

Den mänskliga kulturen är full av berättelser om hur det inre inte alltid överensstämmer med det yttre. När den fula ankungen visar sig vara en svan. Eller när Quasimodo visar sig vara en känslosam hjälte med stort hjärta. Eller att Frankensteins monster först när han möter en blind gammal man också möter en annan persons uppriktiga vänlighet.

Ett modernt exempel är Shrek och prinsessan Fiona – men där tycker jag att både träsktrollet Shrek och hans gröna kvinna är mer attraktiva än de plastiga stereotyper de är i sina ”vackra” manifestationer.

När någon ser och upptäcker det fulas vackra inre, då ligger tårarna nära. Som när Elefantmannen, John Merrick, lyckas förmedla något av de tankar han bär – då grips vi av en stark sympati och ett stort medlidande.

Sympatin kommer av att vi känner igen oss i att ingen känner igen oss… Att vi kan identifiera oss med Elefantmannens svårighet: att vårt yttre inte överensstämmer med de vackra själar vi bär inom oss och att omgivningen inte förstår hur jävla fina människor vi egentligen är. ”I am a Man”, säger Elefantmannen. Inte bara är det en bön om förståelse och medömkan, det är också en vädjan om att vi som människor tillhör en fin och god och högtstående art.

Att våra yttre inte överensstämmer med våra inre. – Är det därför så många tror på en Gud? Att Jesus (eller någon annan i en ”högre” verklighet) ska se dom, höra dom och lyssna på deras hjärtan? Bort från det yttres falska förgänglighet till själens odödliga rena ljusa klara ljus?

Borde vi inte alla försöka bortse från det yttres oärlighet och istället se till de kärnor av sanning som finns under ytan? Är inte sanningen det högsta goda och annat bara grannlåt och bedrägligt utanverk? Nej, det är inget fel på det vackra och sköna, men jag tycker en del är överdrivet. Själv har jag aldrig varit särskilt intresserad av modetrender, innegrejer eller statusprylar. Jag skulle gärna säga att jag är helt oberörd men det kan jag inte göra eftersom även jag påverkas av min omgivning. Inte lever jag på en ö.

Men tänk om jag har fel i att vi människor är goda inuti och att istället det yttre är det godaste vi har? Om ondskan och elakheten och rädslan är det sanna uttrycket för människan och hennes kamp för överlevnad i en värld där det gäller att äta eller ätas?

Det tål att tänkas på. I varje fall känner jag medlidande och medömkan med de som tror att det är på det viset.

Ofta tror jag vi behöver lite skrattspeglar som i Lustiga huset för att se saker med annorlunda ögon, att öppna våra ögon för alternativa synsätt och förklaringsmodeller. Framförallt tror jag vi behöver skratta mera!

Läs gärna första avsnittet i Dr Glas dagbok här. Den kommenteras och analyseras av några glada amatörer och kanske vill du vara en av dom?