Poetik, förfining samt snille och smak?
Tja, kanske inget jag presterar i detta inlägg, så för den händelse att läsare med sådant sinnelag råkar rikta blicken mot detta inlägg så ber jag att de må förlåta mig visad vanvördnad.
Ett erkännande: jag är en obildad rå sälle som inte förstår att visa erforderlig underdånighet inför andligen högre stående personers sublima mästerverk.
Det så kallade mästerverk jag tänker på är dikten ”Språken” av den svenske nationalskalden Esaias Tegnér (1782-1846), biskop, professor i estetik och medlem av Svenska Akademien.
I dikten finner vi det berömda påståendet att svenskan är ”Ärans och hjältarnas språk”.
Jag tycker det ter sig överflödigt att ytterligare satirisera stycket; dikten är ett underbart bisarrt och humoristiskt pekoral helt av egen kraft, eller brist på sådan kanske.
Att tänka på: dikten som tidsdokument och propagandaverktyg.
Så här diktade nationalromantikern Esaias Tegnér:
Språken.
Grekiskan.
Sångmön älskar dig högst, ty modersmålet är kärast.
All den olympiska ätt, gracerna talte som du.
Troget, som klädningen fäst uppå den badande flickan,
Låter du känslorna ses, röjer du tankarnas växt.
Latinet.
Ren är din stämma och skarp som rasslet av härdade klingor,
Hårt, som erövraren hövs, ljuder ditt härskareord.
Stolt, oböjlig och arm; men ur graven behärskar du ännu
Halva Europa. Därpå känner man romarn igen.
Italienskan.
Nöjets och trånadens språk, du är blott en stämma ur flöjten,
Hela ditt väsen är sång, varje ditt ord en sonnett.
Älskade duva, bliv kvar och kuttra om längtan och njutning:
Skada ändå, i ditt land sjunga kastraterna bäst.
Spanskan.
Skön skall du vara och stolt. Jag känner dig icke, men mången,
Vilken ej känner dig mer, prisar dig högt i vår Nord.
Franskan.
Jollrande hoppar du fram och ljuger och komplimenterar,
Dock är din artighet täck, dock är ditt läspande sött.
Hylla vi längre dig ej som drottning för systrarna alla,
Ännu som sällskapsdam lyssna vi gärna till dig.
Skona oss blott för din sång; den är som en dans av de döve:
Fötterna röra de väl, takten förnimma de ej.
Engelskan.
Språk för de stammande gjort, vart ord är ett embryon hos dig,
En hälft stöter du fram, en hälft sväljer du ner.
Allt i ditt fädernesland med ångmaskiner bedrives;
Käraste, skaffa dig snart en för din tunga också!
Tyskan.
Frisk, starklemmad och grov, en jungfru fostrad i skogen,
Smidig därjämte och skön; endast är munnen för bred.
Litet raskare ock! Lägg av ditt flegma, att icke
Meningens början är glömd, innan man hinner dess slut.
Danskan.
Mig behagar du ej. För veklig för nordiska styrkan,
Även för söderns behag mycket för nordisk ännu.
Svenskan.
Ärans och hjältarnas språk! Hur ädelt och manligt du rör dig!
Ren är din klang, säker som solens din gång.
Vistas på höjdernas du, där åskan och stormarna tala,
Dalarnas lägre behag äro ej gjorda för dig.
Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen
Tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent.
–Esaias Tegnér , 1817.
För övrigt älskar jag Sverige.
Bilden visar mitt favoritkast inom judo:
Tomoe-nage, ett s.k. ”offerkast”
