Det är många som ”ritar och skriver”, men inte många som lyckas få sådan uppmärksamhet som Anna Odell fått för sitt ännu inte avslutade konstprojekt. Kanske är kännetecknen för en konstnär just att denne utmanar, tänjer på och kanske även spränger gränserna för vad konst är eller vad konst anses vara; och i sammanhanget kan vi göra skillnad på vad konst anses vara i gemen eller inom konstnärsskrået. I någon mån är de av konstnärerna som inte ligger i frontlinjen – de som inte tillhör avantgardet – inget annat än plagiatörer som efterapar banbrytarna inom konsten.
Vem formade den första lerfiguren? Vem var den första som ritade en huvudfoting i sanden? Vem gjorde den första avbilden av sitt barn, eller av sin skapare? Vem målade det första gråtande barnet? Vem gjorde det första kollaget? Vem uppfann kubismen? Vem var det som först skrev en roman bestående av bara en mening? Vem uppfann ordet fiffinurlig?* Vem gjorde den första fingermålningen? Visst kan alla dessa personer betecknas som stora konstnärer och visst anser vi, med rätt eller orätt, att många av de som idag gör samma sak bara är charlataner, plankstrykare och förfalskare. Är de banbrytande namnlösa/berömda konstnärerna enbart värda beröm, eller har de i sin verksamhet också försakat det goda eller förorsakat lidande och otrygghet, oftast mest för sig själva, men också för oskyldiga medmänniskor som inte ville störas i sina rutiner utan köra på i gamla vanliga hjulspår?
Konstnären blir bara en administratör eller hantverkare, i bästa fall, om hen inte försöker utveckla och skapa nya uttrycksformer för tidigare inte manifesterade själsliga tillstånd.
Vi bör såklart vara kritiska mot hur människor beter sig. Vi behöver inte heller applådera det vi inte gillar. Men att döma ut hela Odells konstprojekt i det här stadiet gör åtminstone inte jag utan mera kunskap och insikter. För att få mer insikt får jag nog vara flitig.
Insikt och flit
*Det var jag det.
För övrigt anser jag att fotbollen och dess svans av huliganer ska bära sina egna kostnader för till exempel polisbevakningar och nerskräpning.
Nja,
visst måste någon vara den första som gör något men är det som hon gjorde rätt och någon man ska vara den första konstnär som gör? Om man låssas vara pyroman och tänder på ett hus som ett konstprojekt och brandkåren måste rycka ut. Är det också okej? Det är svåra frågor. Vad går linjen mellan rätt och fel?
Nej, man måste inte göra något enbart av den anledningen att det inte har gjorts förut – åtminstone tycker inte jag det.
Pyromani är brottsligt och och pyromaner får sina straff, antar jag.
Vi har ännu så länge bara polisanmälarnas ord för att Odell har gjort något brottsligt, själv förnekar hon brott och det blir rättsväsendet som får avgöra vem som har rätt.
Du har rätt i att linjen är otydlig och svår att skönja alltid.
Förutom att hon drog in medlidande medmänniskor ofrivilligt som statister (dessa, och de ofrivilliga åskådarna verkar alla skita fullständigt i) så orsakde hennes fejkade självmordsförsök en onödig polisutryckning. Skulle kunna jämföras med att bränna av en ofarlig rökbomb och ringa brandkåren eller medelst lite fejkblod få nån att ringa efter en ambulans. Skulle alltså kunna anses vara en variant på falsklarm – något inte helt lagligt och utan tvekan förkastligt.
Skulle det vara konst att ställa sig upp i en fullsatt tatersalong och skrika ”det brinner”? Fejka att man blivit knivhuggen i t-banan? Skulle det vara lagligt?
I bl.a. Storbritannien finns en brottsrubrik wasting police time: Odells tilltag skulle man nog med fog kunna kalla slöseri med polisens tid …
Konstnärer verkar vilja utföra experiment med sina medmänniksor (även om en del verkar ha svårt att betrakta dem som just detta). Forskare som vill göra detta är underställda rader med etiska regler och prövningar. Konstnärer verkar å andra sidan anse att de står över sånt sjafs. Och låter ändamålen helga medlen.
Din kommentar slösade med min tid. Vad är ditt straff?
Går det inte ut på att i sitt yrkesutövande vara såpass flitig att man kommer fram till sätt att vara banbrytande och spränga gränser utan att för den skull skada några av de mest sköra i vårat samhälle?
Ödmjuk dotter till två som tagit sina kandidat- respektive magisterexamen i konst på Konstfack.
Det är idealet. Jag hoppas att Anna Odell inte har valt några lätta vägar utan verkligen ansträngt sig till det yttersta för att undvika negativa konsekvenser för någon inblandad, möjligtvis henne själv undantagen.
Jo absolut, jag tvekar inte till att hon verkligen har ansträngt sig till det yttersta. Men, ibland gör man som människa fel och då bör man kunna stanna upp och erkänna att det är så. Men, det är svårt och krävs ett starkt självförtroende att kunna göra en sådan sak.
Jag personligen tror att Anna själv tror hon har något riktigt bra på gång, att hon var så inne i sitt projekt med sin syn på världen att hon missade verkligheten. Jisses, jag om någon vet hur konstnärer kan gå in i sina ”små rum” i sin ”verklighete” och på ett vis förlora perspektiven till verkligheten och dessutom bli extremt egocentriska.
Jag uppfattar många konstnärers arbeten (me det vill jag inte säga allas) som ett jobb där de ofta omedvetet arbetar med sina egna inre problem. Vem som helst kan förlora perspektiv på saker och ting genom att älta och gräva i det tillräckligt mycket. Vad man än arbetar med så förstår jag inte att man accepterar sådant som skadar djur eller människor. Jag tror på människans möjlighet att alltid, på ett eller annat sätt, hitta lösningar till att kunna gå runt och arbeta fram en form att belysa något eller skapa ett konstprojekt utan att någon tar psykisk eller fysisk skada som borde kunnat förutses.
Accepterar man Anna Odells metoder att arbeta borde man ju verkligen acceptera de metoder som används inom sveriges psykistriska sjukvård. Vad ska man göra då, ifall någon sitter på ett broräcke och verkar vilja ta livet av sig? Vad gör man med någon som verkar totalt okontaktbar och agerar okontrollerbart så som Anna gjorde? Man har ju försöker att hantera detta på ett så bra sätt man kan utifrån sina resurser.
När jag för tre år sedan frivilligt skrev in mig på S:t Görans psykiatriska avdelning fick jag under den tiden ett stort utbrott då jag på grund av mitt dåliga mående sprang och rev ner allt möjligt, skrev och sparkade – så att två skötare kom och höll fast mig i vardera arm tills jag slutade skaka, skrika, slita och blev lugn. Jag tycker de skötte de på ett utmärkt sätt, de var oroliga och ledsna för min skull, pratade lugnande med mig och samtidigt förhindrade de på bästa sätt att jag och de andra på avdelningen skulle ta skada av situationen. Jag känner mig evigt tacksam för all personal jag stött på på S:t Göran och även om alla inte varit de mest karismatiska personerna så skötte de faktiskt ett tugnt jobb utomordentligt i de flesta fall. Självklart fanns det väl något ”slapparsle” som på det flesta arbetsplatser, men det här är ett psykiskt krävande jobb.
Det som Anna Odell håller på med är ju som att starta ett krig som använder sig av vapen för att förhindra krig som använder sig av vapen – kom igen, ta det steget längre, intelligentare. Bara för att hon har ett bra försvarstal och en genomarbetad tanke betyder det inte att den i sluändan är så himla genomintelligent.
Skulle du försvara ifall jag i konstens namn exempelvis valde att åka till ett område i Afrika och inför tv-kameror proppa i mig så mycket jag kan av den mat som kommit från hjälporganisationer. Detta för att visa på de dåliga förhållandena i området och bristen på mat. Att det på kuppen dör ett litet barn för att jag åt upp dennes matranson skulle det vara försvarbart i konstens namn? Jag skulle nog kunna knåpa ihop ett rejält projekt som Konstfack skulle ställa sig bakom så som det ser ut i dagsläget.
Hade jag gått på Konstfack nu så skulle jag högljutt tagit avstånd från Anna Odells projekt och Konstfacks syn på hur de ska tolka deras så kallade etiska regelverk.
Jag läste också Pål Hollenders blogg där han skriver att andra bloggare är något som femminuterstyckare. Snacka om att se ner på människor som valt ett i hans ögon ”enkelt” liv.
Var är insikten och var är flitet?
/Emmet
Emmet, du har rätt!
Det hindrar inte att flera andra, inklusive mig, samtidigt(!) har rätt.
Personligen vet jag ingenting om huruvida konstfackstudenten har ansträngt sig till det yttersta. Kanske får vi reda på det så småningom.
Det lilla jag vet om psykvården har jag lärt mig genom flera års arbete inom psykvården (bland annat akutpsyk) och genom att mig närstående personer har varit i fleråriga kontakter med densamma. Det jag vet är att allt inte är helt ok med psykvården. Det brister i både det bemötande och den vård som patienterna får (eller inte får). Det är inte heller ok med den arbetssituation som vårdpersonal har att verka under, där besparingar och cynism är en ytterligare faktor som kraftigt försämrar möjligheterna för personalen att uträtta ett gott arbete under rimliga förhållanden.
Det som gör att just denna fråga är extra komplicerad är att det, enligt min uppfattning, finns en urgammal och nära koppling mellan psykvård och konst.
(Jag uppfattar, möjligen felaktigt, att du själv kort berör ett sådant samband med frasen: ”Jisses, jag om någon vet hur konstnärer kan gå in i sina “små rum” i sin “verklighet” och på ett vis förlora perspektiven till verkligheten och dessutom bli extremt egocentriska.”)
Konsten, liksom psykvården, handlar till stor del om våra själar och vårt medvetande. (I varje fall bör de göra det, anser jag.) Medan den förra ofta undersöker gränserna för medvetandet och själen, och kanske försöker vidga dom, försöker den senare ofta återföra de som diagnosticerats som ”psykiskt störda” till normaliteten, där vi, tryggt, i majoritetens gemenskap kan vara överens om vad som är gott och riktigt, rätt och fel, vackert och ful, sant och falskt. I den varma sköna vetskapen om att vi är någorlunda ense om moral och etik (eller åtminstone ense om att vi är oense). Frånvaron av sådana självklara värden är ibland det som kännetecknar de psykiskt störda, men ibland även ett tecken på att konsten har lyckats med att ifrågasätta det som alla tar för givet. ”Kejsaren har inga kläder!”
Konst är ofta god, rätt och riktig, vacker och sann, och det är ofta detta vi älskar konsten för och njuter av den. Men konsten behöver också pröva gränsen mellan ”det vilda och det civiliserade” (för att tala med Hans Peter Duerr). Konsten behöver pröva gränserna för det sköna, det fula, det sanna och det friska. Det tror jag de flesta kan hålla med om, även om de likt jag har väldigt svårt att inte vara negativa till kattonanerande, råttdödande, hundbitande etc excesser.
Den nära kopplingen mellan konsten och psykvård går långt tillbaka i tiden. Jag upplever att psykvården har kopplingar tillbaks till inkvisitionen och häxprocesserna. Även då var det frågan om att befästa en världsåskådnings herravälde över en annan, att återföra de vilsegångna fåren till fållan, ofta med ganska otäcka metoder. Detta är kanske en historisk jämförelse de flesta drar sig för att göra, men vem som helst kan se att psykiatrin under sin korta historia har haft fel i mångt och mycket och med stor kraft praktiserat behandlingar som i dagens ljus förefaller vara fullkomligt bisarra tortyrmetoder. Besök gärna S:t Lars museum i Lund om du tvivlar.
Konst och psykvård har också nära kopplingar till religion och shamanism, bägge verksamheter där man ofta praktiserar såväl medicin, själavård som olika tekniker för att pröva andra medvetandetillstånd. Allt i syfte att bli bättre, friskare, sundare och klokare.
Med detta sagt vill jag förtydliga att jag inte applåderar Odells agerande – precis som de flesta andra ifrågasätter jag det – men jag anser det finns all anledning att undvika den fördömelsens väg som leder till lynchning och istället försöka vänta och se vilka värden vi kan ta tillvara.
Nu ska vi se. Att vara först, skapa uppmärksamhet, skaffa beröm. Jag vet inte om det nödvändigtvis är självklart vad som eftersträvas när det gäller konst. Är det bra att uppnå målet? Vilket är målet?
Om man ska utmana vad konst är, ja då kan man ägna sig åt vad som helst. Jag utmanar konsten genom att påstå att det jag till vardags ägnar mig åt faktiskt är samtidskonst i allra högsta grad.
Nu går ju Anna Odell en utbildning, så på något sätt får man förmoda att examensarbetet ska visa att hon lärt sig något under de år hon tillbringat på konstfack. Att hon faktiskt kan få en examen.
Alldeles oavsett syfte, måste man kunna ha åsikter om tilltaget. Antag att en annan person slagits och lurat sig in på psyket, som inte var konststudent. Hade det varit annorlunda då? Mer förlåtande, mindre förlåtande. Som ett medicinskt experiment. En medicinstuderande kunde ha gjort det som examensarbete i psykiatri, om de nu haft så’na. Hade det varit skillnad? Eller är ”konst” ett mantra som tillåter allt?
Nu ska vi se, thebe. Du vet att det inte i särskilt hög grad roar mig att delta i diskussioner, men jag är artig och vill gärna svara på dina fem frågor, i tur och ordning, främst för att du är så snygg, sexig och smart.
1. Det är bra att uppnå mål.
2. I det här fallet vet inte jag vad målet är – det vet antagligen bara Anna Odell.
3. Ja, det hade varit annorlunda.* (Du beskrev precis att det var annorlunda.)
4. Ja, det hade varit skillnad.* (Du beskrev precis att det var skillnad.)
5. Nej.
* Även i en rättegång är det sannolikt att det varit annorlunda/skillnad på hur domstolen dömt, då ”uppsåt” är en av de viktigaste faktorerna i ett mål.
Älskling … jag ska inte pressa dig mera. Här. 🙂
Fast jag undrar om en domstol tycker att ”konst” är en förmildrande omständighet, eller kanske försvårande! 😮
Älskling, jag känner mig inte pressad 🙂
Uppsåtet ”konst” är i jämförelse med till exempel uppsåtet ”jag ska slå ihjäl dig” eller ”jag ljuger om tillståndet i svenska skolan för att spela på allmänt förekommande fördomar i avsikt att dra politiska fördelar av det” i mina ögon mycket mildare, men när jag läser vad folk anser om den historia som psykakutens chef David Eberhard torgför i media, så anar jag att mina åsikter inte är representativa för en majoritet av svenska folket.
Får man göra vad som helst mot sin omgivning i konstens namn?
Jag har vid ett par tillfällen fått hjälp på just S:t Görans psykakut och psykiatriska avdelningar, och jag kan intyga att patienter som beter sig som Odell uppenbarligen gjort, får andra patienter att må ännu sämre. Men Odell och Konstfack anser väl att de patienterna ska vara tacksamma att få ha varit en (om än ofrivillig) del av ett Konstverk???
Jag kan redan nu gissa mig till vad hennes verk handlar om:
”En människa – särskilt en kvinna – som beter sig ologiskt och hysteriskt finns det inte plats för i detta kalla, hårda moderna samhälle. Hon blir bums ivägskjutsad till mentalsjukhus, fastspänd, drogad och TVÅNGSOMHÄNDERTAGEN. Borde inte vi alla få vara härligt spännande kreativa utagerande Individer utan att drabbas av statens tvångsmetoder för att likrikta oss?!
Psykvården kallar dem sjuka, men är det inte samhället som är sjukt egentligen – det finns inga sjuka, de är bara missförstådda! Ge dem bara en kram och en färglåda istället för mediciner och vårdpersonal. Se på mig – man försökte krossa mig likt en fjäril i ett våffeljärn!”
Men hon kanske har sett ”Gökboet” och ville göra en insats för oss patienter…?
Reductio ad absurdum används flitigt i den här debatten och din inledande fråga, ofta upprepad av konstens belackare de senaste dagarna, tillhör den kategorin. Svaret är, givetvis, nej.
Eftersom du tillåter dig att gissa vad Odell har i sina tankar och att dessutom sia om hennes framtida verk, så hoppas jag att du låter mig gissa lite om samtiden, t.ex. om vad du själv tror:
du tror att det är smart att inleda med den frågan för att du anser att det ger dig friheten att tycka och fabulera precis vad som helst som faller dig in, utan hänsyn till din omgivning, vilket är just det du anklagar ”konsten” för att göra.
Personligen så låter Meleos gissning rimling. Det är ju såtant som ”konstnärer” brukar svamla.
Varför får man inte göra ”vad som helst” i ”konstens” namn om man får göra detta? (Retorisk fråga till dom som försvarar denna idioti): Hon har ju begått brott i konstens namn, så vad är egentligen skilnaden mot en person som ”leker” pyroman och eldar upp ett hus och sedan i häktet talar om att det var en installation? Brott är brott.
För övrigt undrar jag vad man ska med konstskolor till?
Om, som flera konstkunniga har uttalat de senaste dagarna, allting är konst om man säger att det är konst, så borde det räcka med ett autogenererat nyhetsbrev per e-mail till alla konststudenter: De betalar in en avgift, anger sin e-mail, får ett litet mail där det enda som står är ”Allt du gör är konst om du tycker att det är så”. Med andra ord, lägg ner Konstfack omedelbart.
Vi är inte provocerade för att ”konsten” har gått för långt, vi är provocerade därför att ”konsteliten” ursäktar brott och hävdar att en liten elit ska har rätt att begå brott, samt att skattemedel ska gå till att finansiera dessa brott.
För övrigt så är vi flera som anser att läkarna gjorde en korrekt bedömning: Hon är uppenbarligen sinnessjuk, det måste man vara för att komma på tanken att gör något sådant här och hennes uppträdande bevisar att hon är en fara för sig själv och andra.
Stefan, jag antar att du kan bestyrka påståendet om att konstnärer ”brukar svamla” med källor?
Måste det uppenbara verkligen påpekas? Det ÄR skillnad på brott och brott. Det vet den minsta förskoleunge. – Och måste det återigen påpekas att ingen ännu dömts för brott i det här så kallade konstfacksexperimentet? Om det kommer fortsatta kommentarer med denna sorts okunniga argument kommer jag knappast att publicera eller bemöta dom.
Du undrar vad man ska med konstskolor till? Alla civilisationer med självaktning de senaste tusentals åren har haft konstskolor av olika slag. Av dina utgjutelser i det avsnittet får jag intrycket av att du är antingen okunnig eller ociviliserad. Tack o lov är du åtminstone ganska rolig!
På vilket sätt har ”konsteliten” ursäktat brott och hävdat att någon ska ha rätt att begå brott (ostraffat, förutsätter jag att du menar)? Det finns människor från konstsfären som i media försökt _förklara_ Ann Odells agerande, men mig veterligen har ingen seriöst krävt att konstnärer ska åtnjuta någon sorts immunitet (med undantag av någon slemmig typ). Tvärtom har de flesta konstnärer jag träffat sett mycket ansvarsfullt på sitt arbete inom konsten.
Din argumentation blir helt bisarr när du menar att läkarna gjorde en korrekt bedömning av en enligt dig ”sinnesjuk” kvinna: i motsats till dig ansåg de nämligen att Odell är frisk och INTE utgör någon fara för vare sig själv eller andra.
http://procedomani.wordpress.com/2009/01/26/for-konstens-skull/
Dr. Åsa (eller Camilla) konspirationsteorier är inte min grej.
Jag brukar säga att jag är konspirationspraktiker.
Konspiration? (teori?) Var ser DU konspiration någonstans? Är liv, människor, familjer, socialgrupper, institutionella maktkomplex och samhällen konspirationer enligt din åsikt?
Igår tittade jag lite på albino-artikeln
( ”Varför döms bara de som mördar medicinmän?”), är det detta du refererar till när talar om konspirationspraktik?
Eller vad avser du med ordet praktik?
Och konspiration i kombination.
Ja, vad avser du med ordet konspiration?
Svara om du HAR LUST, för din egen skull, INTE för min skull. Jag kommer troligen att återvända hit och se efter om det sagts något. Men blir det en respons på samma nivå kommer jag inte att ge något svar (kanske låter bli det oavsett vad svaret bli, beroende på om jag kommer ihåg att gå in här och se efter).
Jag anser att det är helt omöjligt att Anna Odell kommer att producera något så fantastiskt att det ursäktar det vidriga sätt hon har utnyttjat och lurat andra människor. De förbipasserade som ringde efter hjälp, poliserna som tog henne till akuten och sedan personal och patienter på psyk. Allihopa har gjort sitt bästa för att hjälpa en medmänniska och står nu bortgjorda och lurade.
Och att vänta tills i maj då hon tycker det är tillåtet att reagera tycker jag är bortkastat.
Varför det då? Jo, Om sanningen ska fram har jag inte speciellt höga tankar om konst överlag. Min flickvän brukar dra iväg mig till allehanda gallerier och jag brukar följa med utan något större obehag.
Det kan bli en del fina dekorationer här och där. Jag gillar den skulptur/fontän som står utanför biblioteket i skellefteå till exempel. Vacker.
Ibland ser jag något som får mig att tänka ungefär som så att ”hmm. Det var ju lite intressant” innan man går vidare och fortsätter med sin egen tillvaro. Ibland ser man något konstmässigt som bara gör en äcklad, typ vadhonnuheter som klippte sönder möss och trädde upp på fingrarna. Men äckel är väl en känsla den också? Och tydligen var hon rätt human när hon tog livet av mössen, så… Tjaa.
Pål Hollander ligger visst med prostituerade har jag hört. Tycker jag som princip inte om, men såvitt jag förstår var det inte olagligt det heller. Någon form av poäng angående trafficking hade han säkert, men den syns inte speciellt tydligt i debatten.
Joanna rytell onanerar tillsammans med sin katt. Jahapp, det var väl säkert mysigt för henne? Skulle väl förvåna mig om katten brydde sig så mycket, men vad vet jag om det?
Åsa Jungnelius verkar rätt förtjust i att bygga saker på temat vaginor. En del av det hon gjort är riktigt vackert tycker jag även om jag förbryllas lite grand av detta focus på fallosar och vaginor.
Nog kan väl konst få provocera, om konstnärerna känner att de har något de vill provocera mot. Skäll som en hund och bit en konstkritiker i benet, jodå. Om konstnären ids och kritikern inte har något emot att bli biten. Någon annan kissade på operagolvet. Det var väl säkert någon poäng där också. Mest upprörd blev kanske städerskan? Nej förresten. Hon har nog sett värre.
Men att trampa in och förstöra för andra människor när de lever sina liv? Nä. Provokation för sin egen skull har jag heller inte mycket till övers för.
Summan är att jag inte tycker att konst är något som är värt att utsätta andra människor för elände när man ska tillverka. Lagligt kanske det var. (Om det inte är sant att hon slogs med polisen och bet efter vårdpersonalen, sånt brukar polisen inte ha något som helst sinne för humor med).
Men lagen är ju ett rätt trubbigt verktyg. Den täcker inte allt. Man kan fortfarande vara ett jävla svin, om du ursäktar uttrycket. Man kan ljuga, utnyttja, förtrycka, förtala och stjäla och ändå hålla sig på rätt sida om lagens bokstav. Och det ska vara så. Ett samhälle där lagen benhårt vaktar på allt man kan göra vore otäckt i mina ögon. Det är till exempel inte olagligt att ljuga för läkare. Visst vore det väl tragiskt med en sådan lag? Ändå tycker jag inte att man ska ljuga, inte ens för läkarna på psyk.
Det är till det vi har etik och moral. Konstnärer ska inte behöva anpassa sig till etik och moral? Jo, faktiskt. Så länge som konstfack får pengar från våra skattemedel så har de ett ansvar att se till att resultaten blir något som även vi icke-konstnärer kan tänka oss att vara med och betala för. Visste du förresten om att en konststudent kostar ungefär 10 gånger så mycket per år som en humaniststudent att utbilda? Beror på att de ofta får tillgång till egen ateljé och betydligt tätare lärarkontakter än vad humanisterna har. Kanske lite löst intressant.
Jag vill inte förbjuda all konst eller lägga ner några konstskolor. Jag inser fullt ut att det finns de som ser betydligt mera värde i konsten än vad jag gör, bland annat tidigare nämnda flickvän. Men däremot känner jag att här är det dags att dra en linje. Det är inte ok att gå ut och drabba andra för konstens skull. Konsten är inte viktigare än vad andras jobb är.
Det är dags att sätta stopp här. Det räcker nu.
Och jag vill avsluta mitt redan alltför långa inlägg ( var det någon som läste hela? Bra gjort i så fall. ) med att säga att det finns inte något som säger att ett samhälle med konstskolor automatiskt är mer civiliserat än ett utan. Det beror väl rimligen på vad som kommer ut ur konstskolorna?
Tack för mig.
Fjäder i hatten till A. Odell, konst eller inte!