Skridskor har jag åkt förutvarande helg. Det var cirka 40 år sedan jag åkte skridskor senast, och aldrig har jag varit särskilt duktig på det heller, så det såg ganska skojigt ut för åskådarna, särskilt de tre gånger jag drattade omkull. Jag bjuder gärna på det. Inga problem, jag hade roligt som sjutton själv!
I Skåne är det sällan tillräckligt kallt för att isen ska lägga sig och i det lilla samhälle jag växte upp fanns ingen ishall, så många skåningar i min ålder är i min situation.
Herr Grå, just nu på benen stå
Så både lördag och söndag har jag lärt mig åka skridskor och jag körde omkull två gånger på lördagen och en gång på söndagen. Jag blev alltså dubbelt så bra, eller?
Eftersom jag ansträngde mig ordentligt, och svettades ordentligt som bevis härför, så trodde jag att jag skulle få träningsvärk i benen, men det fick jag inte. Jag fick träningsvärk i bröstmusklerna, konstigt nog.
Där/när jag/vi växte upp i Lund hade vi is nästan varje vinter kom jag ihåg, särskilt i stadsparken, du vet den breda alén som gick mellan folkfestplatsen och vallen med ankdammen till höger om sig, där brukade dom spola regält. Sen var jag inte sällan på ishallen.
Jag förstår att du har träningsverk i bröstmusklerna, att dömma av bilden handlade det väll om 90% balanshållning med-armarna-utåt-sträck…
Bra jobbat!!!
Tack!
I Lomma där jag växte upp hade vi nästan aldrig is. Jag minns att någon spolade på en lekplats för att få is att åka på; när jag kasade där med mina breda lerfötter föll jag som ett korthus och bröt handleden. Åkte i någon ishall i Malmö med skolan någon gång. Minns hur det ekade av rop och skrapljud så jag blev yr och vimmelkantig. Och när puckarna kraschade i sargerna så brakade det mycket att det gjorde ont i öronen och jag blev darrig av skräcken av att få en puck genom hjärnan.
Jag var faktiskt ganska fena på skridskor en gång, innan jag flyttade till Göteborg för evigheter sedan och där kunde man ju aldrig åka skridskor.
20 år senare knöt jag på mig mina skridskor, sedan vi flyttat vidare. Jag såg för mig hur jag skulle flyga fram över isen, som i fornstora dar, och göra de priuetter som jag lärde mig en gång då jag tränade lite konståkning.
Häpp, bara jag kom ut på isen så vek sig vristerna som om de hade varit kokt spaghetti. Av det där svepandet fram över isen blev intet. Skridskorna åkte av ganska snabbt och så intalade jag mig att jag väl skulle kunna träna upp mig igen – om jag ville.
Det ville jag aldrig.
Sedan dess hänger skridskorna på vinden. Nu försöker jag inte ens intala mig att jag skulle kunna träna upp mig igen :-).
Vackra bilder och syner du målar upp Kerstin. Du har förmåga att skapa.
Att vristerna vek sig kallade vi för ”åka på lädret” – det gjorde jag.