Såg ikväll filmen ”2012” med sambon och hennes barn. Filmen imponerade stort med hisnande scener och effekterna i katastrofdelarna som var överväldigande och det bästa jag sett hittills vad gäller realistisk återgivande av berg som välter över ända och oceaner som häver sig upp i himmelen. (Fast när såg man sådant i verkligheten?)
Vissa aspekter var mindre bra: klyschor och övertydlighet i rikt mått, förutsägbarhet och karikatyrer så att hälften hade varit för mycket.
Jag tyckte filmen var minst en halvtimme för lång.
Det var några som applåderade när eftertexterna började rulla.
Om man gillar katastroffilm är den nog toppen 🙂
