Idag är det bröllop mellan konungariket Sveriges blivande regent och en man av folket. Jag har problem med det eftersom jag tycker att inte något enda ämbete bör ärvas, utan istället bör tillsättas efter förtjänst, för att hedra såväl ämbetet som människan själv. Därför snickrade jag ihop en liten visa som jag hoppas kan roa och stämma till eftertanke. Och du, som vanligt är det bättre att skratta än att gråta och jag hade åtminstone roligt när jag skrev 🙂
Nu så är det bröllopstid
Allting borde vara frid.
men jag vill en visa snickra
som ej ämnad är att smickra.
Glädjen störst i livet är,
när två människor kära är.
Kärlekslyckan vinner här,
men politiskt är jag tvär.
Att ett ämbete ska gå i arv,
och att inte folk får välja,
är ju ett förbannat larv,
som är väldigt svårt att svälja.
Guld och silver, rosor röda,
gåslever och mörat kött,
bubbeldryck och viner flöda.
Skatterna gör folket trött.
Adel, borgare, elit
svassar runt och smider ränker.
Uppåt flyter alltid skit,
tur att en och annan tänker.
Tjuren Daniel sålde njuren,
nu är ädlast utav djuren.
Fångad i den gyllne buren,
blir han snart en uppnäst sur en.
Kronprinsessan på en ärt,
vickar på sin platta stjärt.
Ut ur rumpan slinker fjärt,
slickas upp av hovexpert.
Allt går upp och allt går ner,
Solen, månen, kungadömen.
Fäbodjäntan kåt nu ler,
snart hon vaknar upp ur drömmen.
Folkets egen fäbodsman,
in i Vickan tränger.
Folket reser sig som han,
samhällshinnan spränger.
Men nu ska vi vara glada,
lyssna på Carolas svada.
Prästen ska med kristna tron,
viga högadel med hjon.
Ätten Bernadotte bör ända
levat längre än en slända.
Över folk med sådan kung,
domen faller hård och tung.
