För en dryg vecka sedan blev jag, cyklandes hem från jobbet, påkörd av en bil. Det var riktigt ruskväder, med snö och blåst, och mörkret hade precis inträtt. Föraren såg mig med största sannolikhet inte, trots att jag har både skarpa cykellampor och gott om reflexer. Lyckligtvis hade varken jag eller bilen hög hastighet. Jag lyckades också få upp foten på bilen så jag puffade mig åt sidan och undvek en kraftigare kollision. Eftertankens kranka blekhet var att föredra framför dödens likblekhet, tänkte jag efteråt.
I förrgår cyklade jag återigen hem efter jobbet i rusningstid och närmar mig samma rondell… Eftersom jag cyklar med nerförsbacke och medvind har jag en god hastighet, kanske 30 km/h, max 35. I rondellen ser jag en orange volvo av äldre modell, med förare som är kanske 55-60 år och två passagerare cirka 70-75 år.
Det märkliga i den här situationen är nu inte att personerna i bilen ser mig, men jag undrar HUR de ser mig? De glor nämligen alla åt mitt håll med uppspärrade ögon och gapande munnar. Ser jag ut som en farlig projektil eller vad? Det riktigt märkliga är att föraren STANNAR bilen mitt i rondellen!
Jag, som hade spanat in en lämplig kurs för att skära igenom rondellen med minsta möjliga energi- och hastighetsförlust, blir först mycket häpen, men det finns liksom inget val när bilisten UPPENBARLIGEN har uppfattningen att jag kommer från höger och har företräde?! så jag trampar på och passerar rondellen på två röda, (jag föreställer mig) till stor häpnad för övriga trafikanter.
Orange Volvo med häpna passagerare
Det riktigt roliga är att jag under en längre tid följt en hetsig debatt i lokalpressen om HUR man ska köra i rondeller, och varför. Vi cyklister färdas inte olagligt i trafiken, med mindre än att vi tvingas till det. Ofta känns det som att vi är laglösa (fredlösa) och lovligt byte för rovdjurstrafikanter.
Men, jag är en överlevare.
