Malmöbilist? Passa dig, fubick!

På bilden ser man mänsklig strävan av ett ganska uppbyggligt slag. Även om allvarliga invändningar kan riktas mot husbygget, så är arkitektur dock inte ämnet för detta inlägg: det handlar om min strävan, eller mission i livet, att lära malmöborna att köra bil – och veta hut! Detta slag av mänsklig strävan går efter ”Jaguar-principen”- jag har namngett den efter Elmer Diktonius’ dikt ”Jaguaren”. Filosofin bakom är att man för att bygga nytt måste riva det gamla. Det som ska rivas i det här fallet är malmöbilisternas stöddiga attityd. Till min hjälp har jag mina stålskodda skor av märket dr Martens, dr Martens, dr Martens shoes!!!

»Klicka för att se flygplanet

Så här är det:
Malmöbilister kör väldigt illa. De kör oresonligt aggressivt och visar ytterst lite hänsyn för medtrafikanter. Till exempel har på senare år många helt och hållet slutat använda blinkers. Sådant beteende måste självklart stävjas och som den gode samhällsmedborgare jag är klädde jag mig i dr Pavlovs vita rock (metaforiskt talat) och tog staden i besittning för att lära de otrogna hundkojorna att veta sin plats!

Idag cyklade jag ifatt en bil vid en korsning. Det var en BMW med fyra unga män i. Bilen var en så’n där typisk tyskimporterad hårdkörd M3’a som är populär bland de som har fått någon sorts idé om att de gillar ”aktiv körning” (läs: buskörning). Kärran var utrustad med sk kjolar (något som föraren knappast själv skulle klätt sig i), en finess för höga hastigheter vilket ofelbart resulterar i att bilen bara med snigelfart kan krypa över fartguppen utan att gå sönder. Denna långsamma transportsträcka tar dessa idiotförare dock igen på raksträckorna där de kan köra i över 100 knyck bland skolor, oövervakade övergångställen och dagis. Jag blir så arg så det ryker ur öronen!

Jag får en stark känsla, gränsande till visshet, av att bilen ska svänga höger, trots att föraren inte slagit på körriktningsvisare. Jag ska rakt fram och får en underbar ingivelse att lära föraren en läxa. Så i min vanliga kamikazestil och med ett rovgirigt hjärta som en blodtörstig jaguar kör jag med berått mod fram och ser till att jag blir prejad när dummerjönsen svänger höger utan att kontrollera huruvida det kommmer en cyklist som ska rakt fram. Allt går enligt min plan: jag får möjlighet att låtsas bli överraskande trängd och sparkar då hårt tlll bilens främre högerskärm med en duns samtidigt som jag skriker ”Använd BLINKERSEN din idiot!” De skinnklädda männen i bilen rycker till av dunsen och mitt skrik – det gör även alla frukt- och grönsakshandlare på Möllevångstorget!

Jag kan knappt hålla mig för skratt vid åsynen av deras skrämda miner utan får liksom bita mig i tungan för att inte brista ut i ett avslöjande asgarv, men i nästa ögonblick anser jag att det just nu inte är läge att dröja kvar för att möta bilens med all säkerhet snart ganska arga ägare och hans kompisar. Jag kör ett litet ”chickenrace” mellan några stolpar och sneddar sedan över torgets ena sida och i ett huj har jag försvunnit utom synhåll för BMW-busarna. Rovdjurshenrik tar som byte med hem till lyan vissheten om att ännu en vägarnas hyena fått sig en näsbränna och den tillfredsställelsen blir till pricken över i’et i idag. Nästa gång ser de sig säkert bättre för!

Dagens citat kommer ur en favoritbok av en favoritförfattare, ”The Magus” av John Fowles (Han med bl a ”Den franske löjtnantens kvinna” du vet):
”Men love war because it allows them to look serious. Because they imagine it is the one thing that stops women laughing at them. In it they can reduce women to the status of objects. That is the great distinction between the sexes. Men see objects, women see the relationship between objects. Whether the objects need each other, love each other, match each other. It is an extra dimension of feeling we men are without and one that makes war abhorrent to all real women – and absurd. I will tell you what war is. War is a psychosis caused by an inability to see relationships. Our relationship with our fellowmen. Our relationship with our economic and historical situation. And above all our relationship to nothingness. To death.”