En del har aldrig skrattat, men har läst om humor och tror därför att de vet vad glädje är.
Andra har hört talas om sorg och tror sig därigenom veta hur det är att gråta.
Vetskap kan man inte få via vetenskap. Vetenskap ger ofta användbara resultat, men bara den som levt och upplevt har erfarit.
Har jag verkligen erfarit Das Ding an Sich – eller har jag bara andrahandsuppfattningar, likt den som lever i Platons bleka skuggvärld?
Problemet är väl i så fall var Platons idealvärld finns? Jag tror inte att den finns alls, alltså är det nog verkligheten jag lever i, även om jag inte kan bevisa den saken 🙂
Träffande och vackert uttryckt, och i praktiken sant i de flesta fall, fast generellt tror jag inte att jag håller med. Läs gärna detta, som jag förvisso inte heller helt håller med om, men som har några bra poänger: http://ase.tufts.edu/cogstud/papers/RoboMaryfinal.htm
Bakgrunden, som inte helt redogörs för i den versionen av essän, är ett tankeexperiment om ”Mary, the color scientist” som studerar fenomenet ”färg” instängd i ett rum där hon inte själv kan uppleva färg. Frågan är, blir hon förvånad av sin egen upplevelse av färg den dag hon verkligen får den, trots att hon redan uttömmande studerat fenomenet från sin observatörsposition.
.-= ctail´s last blog ..Dennetts dravel =-.
Tack för invändningarna, bägge två!
Ctail: Du ger mig chansen att tillägga att jag tycker man kan ”erfara” mha vetenskapen, men tyvärr är det många som rycker loss vetenskapliga resultat från sitt sammanhang och använder dom för egna syften. Ska se till att hinna med att läsa essän du länkar till, senare – den låter verkligen intressant!
Kerstin: det är troligen svårbevisbart.
Kerstin: Exakt! Eller snarare: nästan! Jag skulle nog trots allt säga att Platons idévärld finns, men bara som en konstruktion inuti den verklighet vi lever i. Och detsamma gäller själva idén ”att finnas”.
.-= ctail´s last blog ..Dennetts dravel =-.