Konstigt nog blir detta mitt inlägg hårt angripet av anonyma användare som anklagar mig för att göra otillbörlig reklam, om jag förstått den ovårdade och slarviga kritiken korrekt. Reklam? Jag tvivlar på att kritikerna ens läst vad jag skrivit. Mitt inlägg var bara en stilla betraktelse här på min egen privata hemsida och bröt inte heller på något annat sätt mot forumets regler så vitt jag kunde bedöma.
Samtidigt – i samma forum – så länkar andra kommentatorer till kommersiella sökmotorer och de har dessutom den dåliga smaken att be oss läsare att göra dessa företags arbete gratis! Till yttermera visso har dessa sökmotorer ett flertal gånger avslöjats som fuskare med sina påstått ”objektiva” sökresultat. Men dessa kommentarer får passera utan åtgärd. Vad som händer är att mitt inlägg blir anmält och därefter borttaget av en moderator. Utan motivation eller förklaring. (Jaja, min fåfänga blir sårad – jag erkänner.)
Det verkar vara så att företag av många anses vara objektiva och inriktade på att göra gott? Däremot ska man vara väldigt misstänksam när privatpersoner och ideella organisationer agerar?
Företag vill för sjutton bara tjäna pengar – och i många fall sitter det bevisligen skurkar i ledningen som borde kontrolleras med lagar och förordningar så att de inte löper amok. En företagskonsult sa en gång till mig att ”det är tur att det finns lagar – annars hade företag sålt råttgift som barnmat om de bara hade tjänat pengar på det!” Historien visar att många företag inte har lyckats uppbringa högre moral än så.
När svenska Wallenberg-familjen ser hur deras makt över ABB går förlorad så passar de på att låta svenske chefen sno åt sig 1,4 miljarder i ”pension”. Det är bra att han sedan nöjer sig med bara 900 miljoner, efter att de nya schweiziska makthavarna läckt ”nyheten” till media vilket självklart väcker mediala ”proteststormar”, men 900 miljarder är ändå 200 miljoner mer än den ”rekordsumma” som svenska folket skramlade ihop till tsunamikatastrofens offer.
När Skandias chefer plundrar spararna i ett dotterbolag på hundratals miljoner så är enda konsekvenserna att de får ”skämmas” lite i pressen. (Jag betvivlar att de har någon skam i kroppen vad gäller att berika sig själva.). Samtliga förundersökningar om åtal har hitills lagts ner. (Inte konstigt kanske när åklagaren är en lättlurad och osjälvständig klåpare). Lustigt nog verkar folk mest upprörda över att cheferna låtit företaget lyxrenovera deras lägenheter för några fåtal tiotals miljoner styck… Att de tilldelar sig själva bonusar i hundramiljonersklassen verkar mer accepterat. Svenskt näringsliv har lyckats sälja myten om sin egen förträfflighet och att om dom inte får fantasisummor så skulle all kompetens fly Sverige (vilket är bevisat felaktigt. Sverige har faktiskt dessutom en av världens mest förmånliga företagsbeskattningar).
Den här märkliga tilltron till företags välvilja och godhet har förhoppningsvis försvagats något, men det är mycket märkligt att ingenting mer händer. När Skandias vd (tror jag det är) nu har klantat bort uppemot 500 miljoner (ingen verkar åtminstone ifrågasätta summan) så har han inför hotet om stämning erbjudit sig att betala tillbaka ”två mille”. Styrelsen tycker det är helt ok! Svenska pensionssparare tycker det är helt ok – ja, fast ingen har väl frågat dom men deras representanter i pensionsbolagen som vad jag förstått är de huvudsakliga ägarna till Skandia har ingenting att invända. Jag säger usch.
Heder istället åt föreningen Aktieägarna som åtminstone protesterar. Det har de gjort många gånger under många år och det är hedervärt, tyvärr verkar det aldrig bli något resultat av deras goda intentioner. Ibland tänker jag att de bara existerar för syns skull och för att vara någon sorts alibi för att det faktiskt går att protestera – så länge det inte får några konsekvenser.
Häromdagen mitt under rusningstid passerar jag en av Malmös mest trafikerade korsningar. En äldre kvinna har fått motorstopp mitt i korsningen och försöker ta sig ifrån trafikstockningen hon orsakat genom att köra på startmotorn och en liten kvinna som ser ut att vara dottern puttar på där bak. Jag tar mig givetvis ut i korsningen och hjälper till och får undan bilen från trafiken. Ingen annan av de många som befinner sig i närheten gjorde ens en ansats till att hjälpa till. De står helt oföretagsamma. Jag minns att ”företagsdoktorn” Gustaf Douglas en gång sa om ”Bredbands-Jesus” Birgersson: ”Man blir inte längre genom att påpeka att andra är korta.” men jag undrar var sjutton folk döljer sin hjälpsamhet?
Såja, då har jag avslutat ännu ett inlägg i arbetet med att stärka myten om min egen förträfflighet. Lite bättre känns det, i varje fall för stunden.
