När jag gick i skolan fick vi lära oss att det som berättas i ”Flugornas herre” (1954) av Nobelpristagaren William Golding hade hänt på riktigt.
Det är verkligen en sanning med modifikation. Det som skedde i verkligheten motsvarar INTE de hemskheter som William Golding beskriver; tvärtom hjälpte de förlista ungdomarna varandra, blev ännu bättre vänner än de varit förut och allt slutade lyckligt.
”The real Lord of the Flies is a tale of friendship and loyalty; one that illustrates how much stronger we are if we can lean on each other.”
Läs mer här: The real Lord of the Flies: what happened when six boys were shipwrecked for 15 months
Det är imho förödande för känsliga skolungdomars moral att tvingas läsa ”Flugornas herre”. Det är en historia om att människor är i grunden onda tyranner, när tvärtom vetenskapen visar att människor i huvudsak beter sig hyggligt mot varandra. Läs hellre Rutger Bregman ”Humankind: A Hopeful History by Rutger Bregman review – a tribute to our better nature”
Jag läste en insändare i DN av Paula Ternström, som beskriver en dag som vikarie på en högstadieskola. Insändaren får mig att tänka på Willliam Golding: texten är väl formulerad och fängslande, men jag känner INTE igen mig i den verklighet Ternström målar upp.
Maria Wiman skriver i Läraren en krönika som – från min synvinkel som lärare på gymnasiet – är mycket närmare den verklighet de flesta lärare befinner sig i.
”Maria Wiman känner inte alls igen sig i den bild av skolan som hamnat i fokus efter en DN-insändare där en lärarvikarie uppger sig ha blivit hotad med pistolliknande föremål i klassrummet.”
Hela krönikan här: Ternströms insändare var smärtsam läsning
