Vallgravsallvarlig eller knäppgöksgalen?

Mitt val är enkelt, i teorin. Hellre galen än knäpp

Nej, jag bara skoja,, så här är det: hellre lite knasig än alldeles för nuftig. Men, vad sjutton, det är tyvärr ofta endast i teorin som jag hellre är en ball praktiker än en torr teoretiker, för i praktiken visar det sig ofta att jag har en hjärna som vill ställa ”tillrätta”, som inte vill se slarv, oklarheter och sammanblanderier. Hur visar detta sig då? Åh, på väldigt många sätt – främst är det som mentala processer vilka jag lyckligtvis med min enorma viljestyrka vanligen mäktar kväva i sin linda, men som exempel kan nämnas att jag understundom ger mig in i en av de databastabeller som ligger till grund för den sida du just beskådar ohc rättar mina besökares stavfel och felknappningar.

Å andra sidan (det brukar finnas en sådan och jag vill gärna uppmärksamma på den) har jag en helt utflippad sida också. Den där demonen jag har i skallen (se tidigare inlägg ”Demoner”) har inte som Maxwells demon i uppgift att särskilja varma och kalla partiklar; snarare är det två sorters hjärnfunktioner som Henriks Hjärndemon skiljer åt. Vad, hjärnfunktioner? Nej, inte hjärnfunktioner, snarare de delvis olika specialiseringar som hjärnans två hjärnhalvor har. Jag är väldigt förtjust i de upptäckter som ledde till att salig Roger W. SPerry fick Nobelpris 1981 (trorjagdetvar – källkritiska läsare må korrigera mig) och om jag inte minns fel så är det i störst utsträckning och i huvudsak(!) begåvade mänskor som delar upp skallen sådär. (Det finns ett knep som gör att man utan speciell utrustning kan se vilken hjärnhalva en person använder, men detta knep avslöjar jag inte här; skälet till detta är att jag bara vill retas lite och, som Blaise PAscal sa, allting kan inte avslöjas för vem som helst.)

I de fall som min undervisning sträcker sig över mer än en för- eller eftermiddag, vilket de oftast gör, så brukar jag på ett mycket tidigt stadium stoppa in några minuters övningar för att sätta igång hjärnan och tankeprocesserna hos eleverna, men även hos mig själv. ÖVningar som har fått en del elever att kalla mig ”elefantmannen” eller att fråga, allvarligt, om det är dolda kameran de är utsatta för. För det mesta, ja alltid faktiskt, har alla roligt och skrattar högt och bara med detta är otroligt mycket vunnet – och till på köpet får vi våra hjärnor lite extra syresatta!

Vad var det nu jag tänkte förmedla med det här inlägget då? Himmel o pannkaka det har jag glömt!

PS Jag läste en jättebra bok om mnemologi, dvs minneskonst, som jag gärna skulle rekommendera, men jag har banne mig glömt vad den hette.