Henrik Sundström

”Tänk dig att du blir sugen på en bit fluffig sockerkaka till kaffet. Om du nu inte tillhör det lata bortskämda släktet vispar du förstås ihop den själv. Vad du gör är att ta en mängd olika ingredienser (med specifika egenskaper) som du finfördelar, blandar och gräddar. Det färdiga resultatet är en helt ny skapelse som inte alls har någon likhet med någon enskild grundingrediens. En sockerkaka innehåller visserligen ägg men har föga likheter med ett sådant.

Om nu tjocka släkten råkar titta in lagom när det är dags att hugga in på verket, kan du tyvärr inte proppa i dig hela sockerkakan själv. Du måste till din stora sorg dela den i mindre delar så att alla får smaka. Om nu dörrklockan fortsätter och ringa och släktingar och bekanta väller in med jämna mellanrum, så upptäcker du kanske att du blir tvungen att skiva så tunt att den enskilda sockerkaksskivan inte längre består av sockerkaka. Du har finfördelat ditt bakverk i så tunna strimlor att moster Sveas strimla kanske består av lite stelnat äggprotein, medan svärmor får tugga på en infettad mjölstrimla. Det finns alltså en gräns för hur finfördelat ett sammansatt material kan bli men ändå behålla sin struktur.”

Citatet ovan är från en magisteruppsats i matematik av Jeanette Silfver kallad ”Homogenisering på perforerade definitionsmängder”.

Förutom den fina liknelsen ovan med sockerkakan så berättar Jeanette om fängelser och fångvaktare när hon vill åskådliggöra ”Svag vs stark topologi”:

ÄVen andra små passuser som ”Varför dra ut på pinan? Vi bevisar denna sats omedelbart.” samt ”Vari ligger den stora glädjen i att kunna skriva på det här viset då?” roar åtminstone mig som lekman.

Det blir dock lite otäckt när jeanette bryter både höger- och vänsterled! Rena gangstervärlden!

Ja, det verkar ju nästan som om det där är matematik även en enkel själ som undertecknad skulle kunna lära sig. Bara man tog sig an besväret att lära sig grekiska. Ge mig en livstid till.

[ovanstående inspirerades av Thebes kommentar till föregående bloginlägg]

LIX beräknas så här:
LIX = Medeltalet ord per mening dividerat med andelen ord som är mer än 6 tecken långa uttryckt i procent.
[Via Vassa Eggen]

Här är min egen LIX-beräknare.

Denna text har läsbarhetsindex 41* men ändras till 42 när jag uppdaterar med denna sista meningen och du som uppmärksam bloggläsare bör kunna dra en korrekt slutsats om varför det förhåller sig på det viset, nå?

* Medelsvår enligt tabellen nedan.

Vännen Bitbucket tipsade mig om en artikel i Sydsvenskan med den insinuanta rubriken ”Kampen om bloggosfären”. Jag kan inte finna något i texten som ger belägg för att det skulle existera någon sorts kamp om bloggosfären (vad nu det är?).

Därefter fann jag att Johan, personen bakom bl a de utmärkta nyligen.se och intressant.se, skrev en bra sammanfattning om det i artiklarna som rör honom själv i sin egen blogg.

Mats Andersson (Klocklös i tiden) har skrivit mer utförligt, och med lite personliga vinklingar, om detta.

I förrgår pratade jag med en kollega om honom, igår kablades nyheten ut, idag beklagar jag att en av Sveriges största teaterpersonligheter inte är med oss längre, imorgon är en ny dag.

Konstnären, bloggaren, kocken och webdesignern Max Magnus Norman berättar att han kommer att bidraga till kulturprogrammet ”Flipper” i P3 nu på lördag kl18-20.

Programmets tema är ”Det stora blå”. (Som filmen ”Le Grand Bleu” av Luc Besson.)

Jag rekommenderar en visit hos Max. Kolla in bilderna på hans skulpturer vetja! Eller varför inte Abashera, hans eget 3D-spel?

”Los de Abajo” är ett band från Mexico som jag såg för andra gången i tisdags på Jeriko. Namnet betyder ”de där nerifrån”.

Och Blender:

Bandet på ~10 personer har en otrolig spelglädje och hela scenen gungar vilket sprider sig till hela lokalen. De har vidareutvecklat sin scenkonst och framträder nu med lite teater,sketch och skådespel. Bl a tar en bandmedlem på sig en George W. Bush-maskering och just den låten avslutas med refrängen ”Fuera, fuera, fuera!” av resten av bandet klädda som bionicles.

Lite smolk i glädjebägaren var att den suveräne trumpetaren inte var med längre, även om han fått en väldigt duktig ersättare.

Pagrotsky var där och dansade som vi andra.

Via Håkan Jacobsson hittar jag en länk till ett tal som Sveriges dåvarande regeringschef Olof Palme höll den 26 juli 1975 i Santiago de Cuba, vilket så vitt jag förstår är huvudstad i en provins med samma namn på sydöstra delen av ön Cuba, inte så långt från Guantanamo.

De allra flesta politiker och politiska personer på högerkanten är starkt Castro-fientliga. Håkan Jacobsson länkar gärna till ett reportage som DN-kultur publicerar under rubriken ”Den förbjudna sanningen om Kuba”. Artikelförfattaren, vars namn hålls hemligt, beskriver sjukvården i Cuba på ett sätt som inte många tidigare har gjort (se bild härintill). Tvärtemot den skarpt kritiska bild som reportaget förmedlar är sjukvården på Cuba känd för att vara relativt bra och dessutom tillgänglig för alla, gratis eller till ringa kostnad

En mångfasetterad verklighet.
Undertecknad, som har arbetat i flera år på svenska sjukhus och vårdinrättningar, måste tyvärr meddela alla ignoranter att syner liknande den på bilden ovan inte alls är ovanliga här hemma i Sverige. It sort of goes with the territory. Det går inte att hålla dementa, förvirrade, gamla och sjuka under total uppsikt eller nerdrogade dygnet om. Herregud, det dör människor i Sverige också – är det statskickets fel kanske? Gärna för mig, då kan vi kanske göra oss av med den nuvarande statschefen och hans familj nu?

Personligen så varken hatar eller älskar jag Castro. Min kunskap är liten och otillräcklig och några skäl för varken det ena eller andra har jag inte. Vad som förvånar mig med svensk debatt är det höga tonläget, de ensidiga ståndpunkterna och att Castrokritiken till största delen verkar bero av att man vill dra inrikespolitiska poänger – den verkar inte bero på någon särskild omsorg om det kubanska folket i varje fall.

Jag tror det fanns en pirat som hette John Long Silver? Från min synnerligen begränsade horisont – och möjligen understött av en alltför livlig fantasi – ter sig Silver och Castro ganska lika varandra; två egocentriska och självsvåldiga personer med förmåga att värva anhängare i kampen mot en större och mäktigare fiende. Jaså, John Long Silver är en sagofigur? Ja, men då är väl Castro det också?

Inte många verkar hata Castro i Latinamerika.
På ett Ibero-latinamerikanskt toppmöte med 22 representerade länder uttalades tvärtom stöd för Kuba. Vid toppmötet, som avslutades den 15 oktober, i spanska Salamanca, enades utrikesministrar från 15 länder i latinamerika samt Spanien och Portugal om två resolutioner till Cubas fördel:

1. USA bör genast avsluta sin blockad mot Cuba.
Som det stod i slutdokumentet:

2. USA bör omedelbart till Cuba utvisa en misstänkt mördare och ansvarig för en flygplansbomb. Man stöder åtgärder som kan leda till:

USA visar ingen sympati för dessa synpunkter utan lät via sin ambassad i Spanien kungöra följande uttalande:

[Tack till Yelah.net som upplyste mig om Salamancamötet.]

Testa dig själv – är du eller är du inte en bibliopat?

Bibliopatstestet!

[bibliopatstestet är en variant av Anglemarks biblioholismtest]

Uppdatering
Johan Anglemark hälsar vänligt i kommentarerna att jag rättligen bör hänvisa till Tom Raabes ”biblioholism”

Kevin Sites, reportern som jag tidigare skrivit om i inlägget ”Militär mördade 5 i moské?”, har blivit Yahoos första nyhetsreporter ”In the Hot Zone”

Tidigare har Kevin bloggat på Kevinsites.net,
men har uppenbarligen tagit en paus därifrån.

Från Kevin Sites.net

Nu skriver Kevin bl a från Uganda, Sudan och Kongo. Utsagda mål är bl.a.:

Läs Kevin ”ryggsäcksjournalisten” här.

[Via Mymarkup]

När jag läser rapporter från Afrika ställer jag mig ofta frågan: ”Var är det positiva?” I helgen var jag på födelsedagsmiddag och flera av middagsgästerna hade bott i Afrika och kunde berätta fantastiska och underbara historier därifrån, men sådana glada och livsbejakande sidor får vi mycket sällan ta del av via våra vanliga media.

Rosa Parks (Rosa Lee McCauley Parks) har avlidit, 92 år gammal.

Denna dag åkte Rosa Parks buss i Montgomery, i delstaten Alabama i den amerikanska södern, och vägrade modigt att överlåta sin sittplats på bussen åt en vit medpassagerare. För detta blev hon åtalad och förlorade i rätten samt dömd att betala böter, men hennes hjältemodiga jämlikhetssträvan ledde till en bojkott av stadens bussar som räckte i 381 dagar och i sin förlängning till ett beslut 1956 i USAs högsta domstol vilket förbjöd segregation i det allmänna transportsystemet.

En envist progressiv reaktionär är Vattumannen. – Och vägrar låta sig placeras i fack… 🙂

Var i helgen förbi Sofielunds Folkets hus för att åter njuta av Natascha Peña Urrutias konstverk av emalj (se här) och upptäcker då:

Fantastiskt häftiga bord och pallar gjorda i mosaik.

På en poesikväll i Hörsalen till Lunds Stadsbibliotek i början av 80-talet framträder en av poeterna, till mångas stora häpnad, med en papperspåse över huvudet och går runt på scenen och ropar

”SLÄPP UT MIG! SLÄPP UT MIG! SLÄPP UT MIG!”

Mer än så bestod inte hans framträdande av. Jag gillade det.

Idag kom jag att tänka på detta uppträdande av följande orsak:

Vid en stor busstation, Södervärn, i Malmö hör jag det dunsar bank-bank-bank-bank dovt, envetet och genomträngande över busstorget. Jag undrade vad det var för ljud och sökte därför upp källan. Genast förstod jag att en stackare var inlåst på en offentlig toalett. Ingen i närheten brydde sig. Typiskt. Bankandet hördes klart och tydligt och alla som passerade måste ha lagt märke till det, men ingen enda gjorde något åt det.

Personerna på bilden har allt möjligt
med min kritiska text att göra.

Ännu ett tillfälle när ingen bryr sig om utsatta människor. Det kan vara alkisar, knarkare, epileptiker, människor vars bilar stannat i korsningar – alldeles för många människor bryr sig inte. Folk stoppar huvudet som i en påse och låtsas som om de ingenting ser eller hör. Hur 17 släpper man ut dom?

Min buss gick innan dramats upplösning så jag vet inte vad som hände…

PS Jag behöver också hjälp med att bli utsläppt.

Blind höna berättar om att de 400 rikaste i USA tillsammans har 8,6 biljoner dollar. På amerikansk engelska säger man ”8.6 trlllion dollars”.

Den enda svenska biljard som finns är denna. Fast i t.ex. tyska är en biljard det som det borde vara även på svenska, nämligen 1000 biljoner, dvs 10^15.

Varför heter det biljard om det bara är 15 bollar?
(skämtet från http://susning.nu)

Om biljard på susning.

Otäck och/eller rolig(?) historia följer nedan.

President Bush möter rådgivare för att orientera sig om situationen i Irak:

Rådgivare: Three brazilian security guards were killed by a car bomb in Iraq this morning.
Bush: That’s terrible! I am devastated. It feels like if a part of me just died. Let’s pray together.
Rådgivarna blir överraskade av presidentens starka reaktion, men deltar medgörligt i bön.
Bush: How many is a braziljon anyway?

Joost Smiers and Marieke van Schijndel avslöjar en del av muskindustrins omhuldade myter kring upphovsrätt.

Författarna tror inte att upphovsrättslagarna fyller sina uttalade syften utan i första hand endast är ett medel för musikindustrin att kontrollera ”musikkonsumtionen”. De utvecklar ett tänkbart alternativ till nuvarande rättsordning vilket i slutändan ska gagna konstnärlig kreativitet och vara positivt för allmänheten i det att ”The market would be normalized.”

Läs hela artikeln ”Imagine a world without copyright” i International Herald Tribune.

[Via 3 Quarks Daily]

Interaktivitet är ett centralt begrepp för människans förhållande till nya medier, kanske i synnerhet datorer. Ja, kanske var det interaktivitet som startade hela IT-bubblan.

Köpte pjucken på bilden förra veckan. Adidas Interactor kallas modellen. Interactor låter som latin för ”den som interagerar” tycker jag.

Binära skor för en digital tidsålder:
i takt med stegen interagerar man med Moder Jord.

Ja, det är väl det man gör, interagerar, med tingestar, himmelen, djur, människor och natur? Hela tiden.

I möten blir man till.

Ich bin ein Interactor.

Nu tycker jag du ska klicka någonstans. Interagera.

Via [email] fick jag en länk till ”Nu kan även kräsna öron ladda ned musik”, en artikel i Ny Teknik som berättar:

Fildelare är jag inte – av det enkla skäl att jag inte står ut med den värdelösa kvaliteten på musikfilerna. Nu kanske äntligen?

Alternativ rubrik: ”Stjäl du maten ur musikerns mun?”

För er som laddar musik via nätet kan antagligen artikeln ”Antipiratbyråns jaktlicens hårt reglerad” av Nicklas Lundblad i Ny Teknik intressera.

[Via Bajs]

Webbfråga på www.idg.se

Petter skriver öppet brev till EMI om deras fördärvliga kopieringsskydd.

Strax därefter får Antipiratbyrån dispens av Datainspektionen och tillåtelse att samla in IP-adresser. Se artikel i Computer Sweden.

Finns det ett samband?

Ibland blandas dröm och verklighet ihop – jag minns inte om jag igår drömde eller tänkte på Quetzalcoatl, ”den befjädrade ormen”, eller varför denna fascinerande gud gjorde entré i mitt medvetande, men idag återvände tanken när jag gjorde ett test via Thebe.

Har precis smaskat i mig en chokladkaka och av en händelse (jag sökte något helt annat) trillar jag in på bloggen Bejconpire där jag läser att det nu är varit Chokladfestival på Nordiska Muséet i Stockholm.

Bilden från http://chocolateandzucchini.com