Poesi min vän

Poesi min vän… När verkligheten inte räcker till använder vi dikten. När verklighetens kaotiska aspekter inte kan beskrivas med grammatikens regler och ordens ordning, så kan vi försöka kullkasta meningarnas sekventiella tyranni och begreppens uppdelning i satser och bisatser genom att omforma skriftens endimensionella form och kronologiska enkelriktning till en multidimensionell omedelbarhet där inte det andra följer som en konsekvens av det första utan allting existerar i samma tid och i ömsesidiga beroenden. Därefter kan vi röra oss fritt i denna holografiska rymd och nyfiket iaktta med glimtande ögon och bubblande skratt.

Jag gråter lika lätt som jag skrattar. Sinnesrörelsen följer den alltigenomträngande eterns vind lika lätt som morgonbrisen driver dimslöjorna över den fuktiga heden. Anden längtar, men vad den längtar efter är svårt att veta – det känns som en hunger i hjärtat…

Det andligas strävan är att materialiseras. Anden åtrår en manifestation i fast gestalt. Detta är en kraft lika fysikaliskt naturlig som gravitationen och lika svår att förstå. Liksom gravitationen böjer rummet och skapar en relativ förändring av tiden så beror vår varseblivning av kosmos på vår andes storlek, tyngd och attraktionsförmåga. Andens materialisationssträvan skapar samtidigt en reaktiv kraft från materien vars intention det blir att ta andlig form. Materien strävar då att bryta sina jordiska bojor och upphäva både elektromagnetisk och svag växelverkan. När kan transformationen ske? Kanske är det som Johannes skrev, att ”Det, som är fött ur köttet, är kött, och det, som är fött ur Anden, är ande.” Johannes 3:6

Novalis: ”Om ni inte förmår göra era tankar medelbart (och tillfälligt) förnimbara, så gör då omvänt de yttre tingen omedelbart (och godtyckligt) förnimbara, vilket är detsamma som: om ni inte förmår göra tankarna till yttre ting, så gör de yttre tingen till tankar… Båda operationerna är idealistiska. Den som fullkomligt behärskar bägge är en magisk idealist…”

Jag kan känna hur en liten justering av min uppmärksamhet kan förändra hela synen på verkligheten monumentalt. Exakt vad kaosteorierna förutspår: en liten förändring i ingångsvärdena kan orsaka stora förändringar. Känner hur jag kan ändra min varseblivning genom att styra om mitt libido till att dämpa lillhjärnans funktion som huvudströmbrytare för den fysiska kroppen till att istället fungera som en transformerande kraftstation mellan låga och höga impulser.
Jag upplever att även sådant man kanske tror har fasta värden, som exempelvis egot, är imaginärt och kan identifieras med ett flertal olika tankeinriktningar – när jag t ex låter tanken på reinkarnation intaga medvetandet så förändras hela livssynen åt detta håll och en massa andra aspekter av livet framstår i ett annat ljus. Jag kan göra detta. Men jag kan också låta bli att göra det. Kan jag också låta anden ta form i verkligheten?

Vad är rätt och riktigt, finns det ett Enda som är Rätt? Tror inte det… istället är kosmos så mångfacetterat att den som är säker på sin sak med nödvändighet har fel, åtminstone ur en annan synvinkel, lika värdefull utifrån dess egna referensramar. Alltmedan den som tvekar och inte har tagit ställning inte har valt fel – inte ännu i alla fall! Annat än fel i att inte ha valt, vilket ur ännu en aspekt inte heller det är fel. Det finns inget helt rätt eller helt fel.

Sokrates: ”Det enda jag vet är att jag ingenting vet”.

I mitt hjärta känns det ibland en stor sorg. Mitt hjärta kan då vara som ett sprucket ljud i en brusten blomklocka som mödosamt och gnisslande inte vill läka; åter ibland är hjärtat som en enda stor tårdroppe; ibland som en vansinnig pålkran som slår tusen slag i minuten utan att åstadkomma någonting… så är sorgen ibland. En sorg över livets förlorade chanser – min familjs sammanbrott – min alienation från min son – min ensamma resa till världens ände.

Tänk om denna sorg kunde ta form – det är det den vill tror jag… Den vill bli konst och dikt, poesi och kärleksakter, välvilja och goda gärningar, medkänsla och hjältemod, varma brasor och heta kryddor, bubbel och ögonglimtar, dubbelbubbelgummor och och tuggummigubbar. Garnerat med skrattrynkor.

Detta skapande kan ibland erfaras, men först efteråt förstås. Försöket upprepas i varje nu.

”Yesterday is a dream,
tomorrow but a vision.

Look well, therefore, to this day.”
— Indisk dikt