Eternal sunshine

The past is a ghost,
the future a dream,
and all we ever have is now
.”
–Bill Cosby, usa sitcom philosopher


Jag såg den underbara filmen ”Eternal sunshine of the spotless mind” häromdagen. Jag grät – och får ännu tårar i ögonen när jag tänker på de mysiga känslor den väckte: skönt att gråta och skratta om vartannat.

Filmen inspirerade till att minnas en del forna romanser – ingen nämnd ingen glömd. Minnena finns kvar och då jag är ett romantiskt och sentimentalt fanskap så har jag inget emot att, som det heter i visan, ”minnas de lyckliga stunderna blott”. Men, men, men -> För att inte fastna i någon sorts sentimentalitetsfälla är det dock bra när hela hjärnan funkar och ”hjärtat är med” så att man inte överlåter allt tänkande åt ’lillhuvudet’, vilket vi män annars är kända för. Så i minnet är sparat såväl det onda som det goda.

Kärleken är någonting som vi alla har och efter bästa förmåga bör försöka ge. Kärleken är något som många dumt nog fäster på saker runt omkring sig, men kärleken sitter inte i objekt. Fan, vad jag älskar – även utan sådana ting.

Det förflutna är ett spöke – jag trivs bra i de dödas sällskap – och framtiden en dröm – jag gillar drömmar – och allt vi har är nuet – är NU!

Som i filmen:
Joel: ”I think your name is magical.”
Clementine: [pause] ”This is it, Joel. It’s gonna be gone soon.”
Joel: ” I know.”
Clementine: ”What do we do?”
Joel: ”Enjoy it.”


Just denna inställning känner jag igen i en av mina verkliga gamla favoriter, fast med ytterligare dimensioner, i följande indiska dikt:

Yesterday is a dream,
tomorrow but a vision.

But today well lived
makes every yesterday a dream of happiness,
and every tomorrow a vision of hope.

Look well, therefore, to this day.


Vid tillfälle har jag tänkt fördjupa mig i Alexander Popes dikt ”Eloisa to Abelard” som filmens titel anknyter till:
”…
How happy is the blameless vestal’s lot!
The world forgetting, by the world forgot.
Eternal sunshine of the spotless mind!
…”

Men jag känner absolut inget övehängande behov av det JUST NU, för jag behöver världen och världen behöver mig – hur skitiga vi än båda må vara!

”Follow the day and reach for the sun!”
sjunger man i filmen.

Oooh jaa!

Puss och kram!
Henrik

PS Jag sa väl att jag gillar patos?

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.