Gormande kultur; politik och idrott

Apartheid, Davis Cup, satir, kommunistsvin, polisvåld, korruption – se där några ämnen jag berör i detta inlägg!

Igår hittade jag en skojig Gormander på AfSkitBladet. I form av en liten dagbok analyseras en vanlig vecka i Sverige. Det är en lysande satir – eller är det? Nästan varje dag är våra uniformsprydda potatisgrisar i hetluften: skjuter dom inte ihjäl förvirrade ynglingar i Lindesberg så pryglar dom laglydiga pensionärer på bensinmackar.

Mest kontroversiell (utom för de mest hjärtlösa kommunistsvinen) tror jag följande passus är:
”FREDAG: Hummerfest med bland andra Per Ahlmark och Expressens P M Nilsson för att fira den unga demokratins framsteg i Irak. Sålunda kunde man till desserten läsa upp en segerkommuniké från den nyligen belägrade staden Fallujah där ett stort antal gömställen för terrorister blivit eliminerade.
Det handlar om 7 000 förstörda bostäder, 8400 affärer, varuhus och kliniker, 65 moskéer, 59 barnstugor och skolor, 13 regeringsbyggnader, 2 elverk, 3 vattenreningsverk, 2 järnvägsstationer, hela avloppssystemet samt 4 bibliotek. ”

Kan dom där siffrorna verkligen stämma? Vad hände med människorna – hur är det med dom nu? Kan ett sådant saddamskitland verkligen ha haft hela 4 bibliotek?

Åklagare, domare och politiker grips för rattfylleri eller för horköpsbrott, men går i allt större utsträckning fria, så upplever jag det iaf. Samtidigt har vi justitieministern som varje vecka avskaffar lite mer av rättssamhället. Döm själv. Ingen bryr sig… Eller naturligtvis finns det fler som bryr sig, men jag vill att allt ska bli bättre genast – helst utan att jag behöver lyfta på arslet, såklart.

Politik och idrott. Hör det ihop eller inte? Minns ni hur kommunisterna år 1968 protesterade mot apartheid? Det var när Sveriges tennislag skulle möta Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) i en Davis Cup match.
”Stoppa matchen – stoppa matchen” skallade talkörerna. Poliserna mötte upp i flerdubbla led – matchen skulle ju genomföras, det var viktigt för svensk demokrati. Det var faktiskt många som inte alls ville ha bojkott, vare sig mot Rhodesia eller dåvarande Sydafrika. Efteråt har Nelson Mandela innerligt tackat de länder som bojkottade den regim som höll honom fängslad i ca 28 år. Jag minns ännu hur en ekonom hävdade att om USA’s Federal Reserve bara hade antytt en ökad försäljning av den guldreserv de då hade i Fort Knox, så skulle rasistregimen i Pretoria rasa samman som ett korthus.

Protesterna kring 68 gav så småningom resultat – idag har vi bisarra bråk om glassar, men på denna tid kunde dåvarande ordföranden i Svenska tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist efter matchen kläcka ur sig att: ”Tennis är kanske en idrott som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod.” (Källa DN) Sådana uttalanden gör ingen ordförande i någon tävlingskommitté idag. Tack och lov – och glöm inte vilka vi ska tacka för det.

Men… I Sverige idag skrattar Fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell åt journalisten som undrar över hans oförmåga att se den politiska kopplingen i att en partiledare överlämnar matchbollen och hyllas på arenan innan avspark. ”Ne-he-he-he-hej, det kan jag inte se, kan du det?” Enligt Lagrell bör däremot fotbollslaget Assyriska förbjudas att uppmärksamma årsdagen av ett folkmord – att de nu inte straffas är följden av ett misstag av den lokala tävlingsledningen. Det var riktigt uppfriskande att ta del av upprördheten hos den vanligtvis lågmälde Blind Höna: ”Bortom all sans och vett: Svenska Fotbollsförbundet stoppar minnet av folkmord”

Peps Persson, min älskade, gjorde en gång en låt som hette ”Varför blev jag terrorist?” (Droppen Urholkar Stenen (1976)).
Jag kom att tänka- på den låten när jag läste Maria-Pia Boëthius apologetiska, men läsvärda, artikel ”DÄRFÖR var de kommunister” (återigen i Aftonblaskan). Något säger mig att Maria-Pia inte satiriserar, men så’nt kan vara svårt att veta. I de fall jag själv tvekar om jag ska skratta eller gråta så skrattar jag såklart.

Dagens citat 1:
”Never exceed your rights, and they will soon become unlimited.”
–Jean-Jacques Rousseau, 1712 – 1778