Klockan 8 i morse var jag på väg till ”min” vallokal, med cykeln packad med valsedlar.
På vägen passerade jag en liten gångbro som välver sig över Enköpingsån. Bron ligger mellan slutet på Munksundsgatan och Hamngatan.
Mitt på bron möter jag en äldre kvinna, som jag nickar lite vänligt mot, medans jag leder cykeln åt sidan så långt jag kan. Det är lite kyligt i luften, men framförallt väldigt fuktigt – och träbron är lite hal… Har nästan passerat krönet av bron när jag hör en duns och ett jämmer bakom mig.
Precis i slutet av bron har kvinnan halkat omkull i en ordentlig vurpa! Hon har ont och håller sig om benet strax ovanför knät och säger, helt säker på sin sak, att hon har brutit benet. Det ser så ut. Hon ber mig ringa ambulans och det är förstås självklart. Tyvärr har jag inte telefon med mig!
En bil startar ett tjugotal meter bort och börjar köra, men jag ruschar iväg och hinner banka på sidofönstret så föraren, en ung kvinna, kan stanna och hon tillkallar ambulans.
Jag stannar vid kvinnan ytterligare en kort stund, men då har ytterligare personer stannat till och ambulansen är på väg, så jag känner mig inte oumbärlig utan ursäktar mig med anledning av mitt viktiga ärende och fortsätter vidare, lite försenad, mot vallokalen.
Olyckan har försinkat mig och jag kommer fram först halv nio.
I valet och kvalet mellan att hjälpa en människa i nöd eller att hjälpa en röstande befolkning med valsedlar, valde jag det första.
På hemvägen passerar jag bron igen. Två ambulanser är på plats och de har konstaterat ett så pass allvarligt benbrott att de tar kvinnan till Uppsala, inte till Enköpings lasarett. Såg i tidningen häromdagen att AT-läkare placerade Uppsala (Akademiska?) i absoluta botten när de betygsatte, men Uppsala är alltså enligt ambulanspersonalen bättre än Enköping på benbrott…
Överraskande nog ser jag den unga kvinnan kasta sig om halsen på en ung ambulansman och de kramas kärvänligt innan ambulansen drar iväg på kullerstenarna. Hon ler lite generat när hon möter min förvånade blick.
Livet går vidare.
