Nu ska jag berätta en händelse som jag fortfarande skrattar åt när jag tänker på den.
I Uppsala en vacker höstdag, närmare bestämt den 11 oktober 2010, promenerar jag över en av Fyrisåns broar i centrala Uppsala.
Intill ena brofästet står en skäggig fotograf i 45-årsåldern som, försedd med två stora kameror och tillhörande långa objektiv, fotograferar några änder.
En yngre fotograf, runt 30 år, försedd med enbart en liten kompaktkamera, tilltalar den äldre fotografen och, förstår jag av hans gester, ber om att bli fotograferad av den andre, med den förres lilla kamera.
Jag tycker det är så otroligt roligt att se den äldre fotografen inta olika poser för att hitta bra vinklar och få med domkyrkans torn i bakggrunden. Han vrider kameran och hukar sig, han går ner på knä och krumbuktar sig.
Första bilden granskas sedan kritiskt av den yngre fotografen. Han är tydligen inte helt nöjd med resultatet för jag får se samma procedur en gång till. Den här gången går den äldre fotografen ner på bägge knäna och den yngre sträcker på sig och bröstar sig i sin fulla längd. Andra bilden granskas och den faller tydligen dem bägge i smaken. Nu lyckas jag ha sinnesnärvaro nog att ta fram min egen kameramobil och tar några bilder.
Fotografer granskar fotografs foto av fotograf
Därefter vill den yngre ha en annan sorts bild och sträcker ut sig på en parkbänk och poserar.
Fotografer poserar för fotografer.
De skiljs åt och vinkar glatt tillbaka åt mig.
Fast när jag tänker på det, undrar jag lite vad jag skrattar åt.
