Idag är det pressfrihetens dag och med anledning härav hyllar morgonnyheterna i statlig television förhållandena i Sverige med orden: ”I Sverige är det självklart att ingen fängslas för vad de skriver.”
Samtidigt är det ständiga inskränkningar och hot mot svensk pressfrihet och yttrandefrihet – genom bl.a. anpassningar av våra grundlagar till EG-rätten och inskränkningar i sekretessförordningen – och det utövas också ett allt större frihetskränkande inflytande från reaktionärt håll, som med höjda röster bland annat söker stöd hos EU’s direktiv, andra EU-länders politiska system och EG-lagar för att sätta press på Sveriges, trots allt, stolta traditioner.
Även i Sverige bestämmer makthavarna vad man får och inte får skriva. Sällan har detta visats tydligare än när journalisterna Per Bratt och Jan Guillou avslöjade en illegal och hemlig socialdemokratisk underrättelsetjänst, IB (InformationsByrån). Då blev varken de illegala spionerna, grundarna eller uppdragsgivarna till de grundlagsstridiga aktiviteterna straffade. Istället greps journalisterna Per Bratt, Håkan Isacsson och Jan Guillou samt fotografen Ove Holmqvist, trots att tidningen ifråga, FIB/Kulturfront, har en ansvarig utgivare. De blir senare åtalade och dömda till fängelsestraff för spioneri (för olovlig underrättelseverksamhet dömes till vardera ett års fängelse). Trots de många avslöjade lögnerna från regeringens och olika myndigheters håll – och att det redan 1974 framkom att man även spionerat utomlands – har ingen av de som begått brott blivit åtalade, enbart de som utnyttjat sina i svenska grundlagar fastlagda fri- och rättigheter.
Detta är fortfarande en skamfläck i svensk nutidshistoria och innan en oförblommmerad ursäkt presenteras från den allra högsta socialdemokratiska ledningen, Göran Persson, så får man nog anse att regeringen fortfarande positivt sanktionerar rättsväsendets maktmissbruk och därför, ännu idag, är beredda att använda sig av metoder kända från nazistisk politik. Tyvärr måste detsamma sägas om även det övriga etablissemanget, därmed självklart inkluderande de borgerliga regeringar vi haft.
Något som kanske intresserar läsaren, särskilt den astrologiskt underkunnige, är att Adolf Hitler, ledaren för NSDAP, Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, föddes 20 april 1889 vilket var samma dag som grundandet av det svenska regeringspartiet socialdemokraterna, dvs SAP – Sveriges socialdemokratiska arbetarparti. Arbetarrörelsens arkiv har inte kunnat, eller velat, att för mig avslöja vilket klockslag detta skedde. Jag undrar: vad säger siarna och uttolkarna av den socialdemokratiska maktens hegemoni om det?
Nedan följer ett utdrag ur definitionen av Satir enligt svenska akademiens ordbok. Om jag på något sätt avviker ifrån, utvidgar, snedvinklar, inskränker eller på annat sätt förvanskar denna betydelse är jag ofantligt lycklig, då mitt mål är att förändra, inte, tro det eller ej, att vidmakthålla det bestående, varken språk, normer, politik eller tomtar och troll.
Jag vill särskilt uppmärksamma politiskt intresserade läsare på Rosensteins anmärkning att Machiavellis ”Prinsen” (eller ”Fursten” som vi vanligen kallar den) kan uppfattas som en satir, och inte, vilket många nutida politiska broilers tycks övertygade om, en handbok i politikens sköna konst.
Niccolo Machiavelli som fyllde år den 3:e maj 1469, dvs idag för 536 år sedan…
äv.: dikt(verk) av blandat innehåll, särsk. om (moraliserande) sede- o. karaktärsmålande (läro)dikt. En litterär, politisk satir. Satir över, äv. på ngt.
- Satyrer, Eller: Tadle-Qwäden.
DÜBEN Boileau Sat. Titelbl. (1722).
- Hämde-qväden, pasquiller och satyrer, sammansättas ännu någon gång af Finska Allmogen i öfre orterne.
2VittAH 4: 24 (1788, 1795). Machiavelli (anses av somliga) med sin bekanta bok, kallad en Prins, (ha) åsyftat en ironi eller satir på despotismen.
ROSENSTEIN2: 185 (1793).
Det är väl ytterst sällan en litterär satir erhållit en så ögonblicklig verkan (som Hallströms ”Erotikon”).
MALMBERG Värd. 74 (1937).
- Horatius har kallat sina satirer för sermones (dvs. kåserier) just för att framhålla att han här undviker all högpoetisk ton. WIFSTRAND AndlTal.70 (1943).
— jfr INDIGNATIONS-, M0RAL-, SAMHÄLLS-, TIDS-SATIR m. fl. — särsk.
BETYDELSE: allmännare (i sht i sg. best.), om den litteraturgenre l. den litterära konstart som representeras av satirer; stundom äv. i utvidgad anv., om icke litterär konstart som kvickt o. elakt gisslar l. förlöjligar ngn l. ngt; äv. mer l. mindre personifierat; jfr 2.
- Upricktig redlighet, eij fuhl bakdantans kynne, / Upwäckte med sin gadd Satyrens twära lynne. DÜBEN Boileau Skald.17 (1721).
En lärd i stubb (det är et rön) / Satirens udd ej undanslipper. LENNGREN (SVS) 2: 210 (1798); jfr 2.
- I tredje delen af Poëmet, anföres den Allmänna Skaldekonsten.. . Här förekomma . . Operan, Satiren, Lärodigten (m. fl.). GYLLENBORG Skald. 8 1798).
- Arv1954, s. 144 (i fråga om bildframställning).
