Galileos långfinger (Fuck-U-fingret, som lillpojken fyndigt skaldade) räcker jag med varm hand åt Börshuset.
Galileo Galileis långfinger, en italiensk relik
Förhoppningen är att göra något positivt under astronomiåret och det tror jag säkert blir resultatet. Inget kan gå fel när astronomin uppmärksammas, enligt tesen ”all reklam, är god reklam”.
Den ofta ljusskygga dyrkan av reliker som förekommer i museala sammanhang och i efterblivna kulturer som den katolska, där medeltida särdrag med dolsk karaktär dröjer sig kvar, är inte ond i sig, men kan ge grogrund för dunkla dagordningar, likt Opus Dei. Om blogginlägg liknande detta kastar ljus och insikt därom dansar jag jubeldans. Det gör jag nog ändå, förresten.
En del av den här relikdyrkan ser vi i dagarna på Börshuset i Stockholm:
”Den italienske naturforskaren Galileo Galileis 400 år gamla originalteleskop, som ytterst sällan lämnar Italien, lyftes vid en högtidlig ceremoni på onsdagen in i en säkerhetsmonter i Nobelmuseet i Stockholm.”
Hoppas jag får tillfälle att se ”Galileos teleskop – instrumentet som förändrade världen”
