Idag tog jag beslutet att uppdatera min blogg och du läser just nu resultatet.
Uppdateringarna av bloggen här sker mycket sällan nu för tiden. (Faktiskt så uppdaterar jag oftare de bloggar jag driver yrkesmässigt.)
Det finns många konkurrerande webbplatser att besöka, både för mig och för andra och jag skriver ofta inte några längre texter. Det finns nog en trend att blogginläggen jag publicerar här tenderar bli sådana där jag inte förväntar mig reaktioner, nästan som om det vore dagboksinlägg. Eller att det åtminstone och hur som helst bara blir egocentriskt örlande. Inget nytt i det iofs.
Den sociala interaktiviteten med bloggen – och de bloggar jag interagerade med – var en av de främsta anledningarna till bloggens tillkomst och ursprungliga drift. Idag sker alltmer av social, digital interaktivitet på Facebook, Twitter och andra företag. Till detta kommer några forum jag besöker då och då.
Nu tar jag snart beslutet att avsluta detta blogginlägg, som du precis läst.
Orbital gyrus, en del av hjärnan som aktiveras vid beslut.
Twitter är ett ganska roligt och spännande kommunikationsmedia.
Det dyker upp alltfler tjänster som använder Tweets och twitter-relationer på olika vis. En tjänst på nätet som omvandlar Twitter till en tidning kallas Paper.li
Tjänsten utgår från en Twitter användares lista med ”Follows”, dvs de andra Twitter-användare vars tweets användaren följer. För närvarande följer jag cirka 75 andra Twittrare och genom tjänsten Paper.li så skapas en tidning med utgångspunkt från deras tweets. För det mesta är det länkar i tweetsen vars källor hämtas in och presenteras på Paper.li-sidan. (Det verkar som att Facebook kan användas istället för Twitter, men det har jag inte testat.)
Vem som helst kan skapa en Paper.li-sida, bara logga in med så sköts det automatiskt. Men du, du måste inte pinga alla andra användare om att de är med på din sida – en del upplever det nämligen som spam – och man vill ju inte dra på sig andras ogillande, eller hur?
Tänkte nu här nedan testa ett litet skript för att se om ett utdrag från in Paper.li-sida kan visas här i bloggen.
Två till tre gånger per år, det är allt. Bara 2-3 dagar av 365 dagar alltså. Det är inte ofta.
Oftare än så bör man inte äta fisk från Östersjön, Vänern och Vättern.
Fisken är nämligen giftig och innehåller bland annat dioxin. Dioxin är ett av de giftigaste ämnen som finns och lagras i din kropp i flera år.
Dioxinerna skadar framför allt barn. Giftet sprider sig från kvinnor till barn, genom modersmjölken och genom blodomloppet till foster. Kvinnor som ens planerar att någon gång i framtiden föda barn, bör enligt livsmedelsverket inte äta denna fisk mer än två-tre gånger om året.
I resten av EU är den här giftiga fisken förbjuden, liksom i exempelvis Australien som bilden nedanför kommer ifrån.
Men i Sverige ska den här fisken säljas i matbutikerna. Det tycker regeringen. De litar på att Du känner till att fisken är giftig och att Du följer livsmedelsverkets rekommendationer.
Här är livsmedelsverkets rekommendationer med deras egna ord:
”Rekommendationer
Barn, både flickor och pojkar, kvinnor i barnafödande ålder, gravida och ammande rekommenderas att inte äta fisk som kan innehålla höga halter dioxin och PCB oftare än 2–3 gånger per år, och övriga bör inte äta sådan fisk oftare än en gång per vecka. Det gäller strömming, vildfångad – inte odlad – lax och öring från Östersjön, Vänern och Vättern och röding från Vättern. Den lax som säljs i affär är oftast odlad eller fångad i Atlanten eller Stilla havet.”
Enligt Wikipedia kan följande komplikationer uppstå:
”Förgiftning kan ge allvarliga hudskador (klorakne), försämrat immunförsvar, tumörer, mutationer och störningar på reproduktionssystemet. Polyklorerade dibensodioxiner lagras i kroppsfettet, och halveringstiden varierar beroende på typ av förening men kan vara mellan 7 och 20 år, t o m längre. Vid graviditet förs giftet över till fostret och senare via bröstmjölken, varför skador på foster och spädbarn är en av de allvarligare följderna; missfall är också en vanlig komplikation.”
Enligt min mening är det olyckligt att regeringen gick emot livsmedelsverket och begärde undantag från EU’s regler. Surströmmingstraditionen var aldrig hotad så vitt jag förstår – det var bara giftig fisk vi ville förbjuda, inte strömming i allmänhet.
Förhoppningsvis kommer religionen att alltmer bli ett kufiskt och perifert inslag i samhället och slutligen bara finnas till beskådan på Skansen. Dit kan några kyrkor, som nu tar upp värdefull markyta i städernas centrer, flyttas – resten kan rivas.
Vi behöver inte religionen, tvärtom skulle vi klara oss mycket bättre utan den. Däremot behöver de religösa institutionerna oss, men de är bara parasiter som inte ger något tillbaka.
Låt människor utveckla respekt mot människor istället för mot påhittade sagofigurer och självutnämnda potentater som gör anspråk på att tolka övernaturliga väsen. Dra åt himlen allihop präster, prelater, imamer eller vad ni vill kalla er. Eller dra åt andra hållet. Allt är bara påhitt och fantasier.
Tack för ordet, amen.
Henrik Sundström
Ann Coulter http://en.wikipedia.org/wiki/Ann_Coulter
Idag ungefär kl. 16:30 skrev jag på UNT’s hemsida en kommentar på en debattartikel ”Religion är inget särintresse”
Har ännu inte fått någon förklaring av UNT’s läsarinteraktion, men min kommentar är, åtminstone tillsvidare, åter publicerad i anslutning till artikeln.
Och då passar jag på att ge Systembolagets ”Sök” på deras webbsida en toffla.
Fungerar ganska illa, tycker jag. Provade att söka på ”Grand Cru” men det gav inget resultat. Sökte sedan på ”Rodenbach” och hittade bryggeriets samtliga produkter. Första sökningen borde ge en träff. Eftersom den andra sökningen ledde till att jag hittade ölet så blir det bara en toffla, inte två.
Med anledning av Kalmar tingsrätts överraskande dom häromdagen i ett förtalsmål mot en bild på Thoralf Alfsson (SvD), så har jag funderat lite kring det här med förtal.
Brottsbalken 5 kapitlet säger om ärekränkning, i 1 §:
”1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.”
Jag vill med detta blogginlägg utpeka riksdagsledamoten Thoralf Alfsson såsom ”klandervärd” i uttalat syfte att ”utsätta denne för andras missaktning”.
Thoralf hävdar nämligen att islam är värre än nazismen och att muslimer i Sverige utnyttjar religionsfriheten för att sprida budskap som är långt värre än de budskap som nazisterna spred under hitlertiden. Detta är en horribel generalisering som bör väcka varje civiliserad persons uppriktiga avsky.
Ännu mer klandervärt är Thoralf Alfssons påstående att:
”Alla muslimer är inte terrorister men alla terrorister är muslimer.”
Jag vill vidare uttrycka min ståndpunkt att, även de som inte finner Thoralf Alfssons uttalanden klandervärda är klandervärda och vill härmed ge uttryck för missaktning gentemot personer som hyser åsikter likt Thoralfs.
Bilden nedan är avsedd att vara förtal av Thoralf Alfsson.
Förtalsbild av Thoralf Alfsson
Till yttermera visso vill jag med detta blogginlägg delge läsaren min missaktning mot Kalmar tingsrätts dom mot en satirisk bild.
OBS! Jag hävdar dock att Thoralf Alfsson, i yttrandefrihetens namn, ska få uttrycka sina åsikter, hur klandervärda de än är.
Enligt SvD har en politiker i Östergötland dömts för förtal av den anledningen att han på sin blogg lagt ut en ”Hitlerbild” på politikern Thoralf Alfsson (sd) försedd med hitlermustasch, om jag tolkar saken rätt.
Tyvärr har jag inte sett bilden ifråga, så jag har inte skapat mig en personlig uppfattning om den.
Rätten har axlat ett tungt ansvar genom att fälla en dom kring huruvida en bild är förtal eller inte. En svår uppgift, som man enligt min mening inte skulle tagit ställning till.
Satiriska bilder har en lång tradition inom yttrandefriheten och man har historiskt sett gett bildskaparna rätt att kunna ta ut svängarna ganska ordentligt.
Då jag inte har sett bilden ifråga så utnyttjar och testar jag min konstnärliga frihet i att i min fantasi skapa en bild av den bild som jag inte sett och överföra denna fantasi till en digital skapelse.
Genom att lägga in en satirisk bild på den bild av den bild som den östergötländske politikern är dömd för förtal för, så testar jag yttrandefriheten och gränsen för satir.
Satirisk bild, inte ämnad att vara förtal.
Kan man alltså i dagens Sverige dömas för tankebrott? Ja, det är min slutsats.
Det kan tilläggas att detta inte är första gången i denna bloggs historia som jag använder nazistiska attribut i satiriska inlägg. Senast jag gjorde det så fick jag massor med skäll för det.
Behöver du skälla på mig? Varsågod, avreagera dig först här. Därefter är du välkommen att kommentera, men det är inte säkert att jag väljer att publicera din kommentar – det här är nämligen min blogg och här bestämmer jag.
En lång dag har det varit och jag kom nyligen hem. Sista biten cyklade jag utan lyse i beckmörkt naturreservat, genom dyarna och förbi gröngarnsåsen. Efter kvällens styrelsemöte med Naturskyddsföreningen så åkte några av oss nämligen dit för att undersöka vad som låg bakom en anmälan om att reservatet skadats genom röjning och nersågning.
Fantastiskt att vara ute i naturen med kunnigt folk som kan identifiera morkullor, rödhakar, beckasiner och mockasiner. Fast det var jag som såg rådjuren. På hemvägen passerade jag dom igen, nu på bara 5-6 meters håll med cykeln och då blev det fart på dom i mörkret.
Det börjar bli vår och nästan all snö och is är borta nu. Snart är det dags att testa kajaken igen.
Datalagringsdirektivet, SKA det genomföras?
Det är en viktig fråga.
Inte minst viktig är frågan, HUR ska det genomföras?
Jag är tillräckligt gammal och erfaren inom IT för att ha följt
debatten om när EU:s dataskyddsdirektiv 95/46/EG skulle implementeras
i svensk lagstiftning och sedan ha bevittnat hur PUL blev svensk lag.
Minns du det?
I backspegeln ser vi resultatet. I många länder brydde man sig inte
alls särskilt mycket om EU’s direktiv (t.ex: Grekland) medans vi i
Sverige tvunget skulle genomföra varenda detalj i direktivet in
absurdum. Resultatet i Sverige blev att vi förlorade andan i
direktivet och har sedan dess fått dras med en irrelevant
lagstiftning, som väldigt lite har med verkligheten att göra och som
tydligt står i strid med god demokratisk, svensk sed, demokratiska
rättigheter och framförallt står i strid med svenska grundlagar.
Jag bönfaller dig, snälla, gör allt du kan för att vattna ur detta
förslag om att lagra data om svenska medborgares kommunikation!
Betänk att, om vi vägrar, så kan de böter EU kan utdöma bara utgöra en
bråkdel av den kostnad som datalagringsdirektivet, i nuvarande svensk
tappning, utkräver av svenska konsumenter och skattebetalare.
Snälla snälla riksdagsledamot, säg NEJ till datalagringsdirektivet och
visa att Sveriges parlamentariker tar sina väljares parti! Säg NEJ
åtminstone bara för att invänta vad EU’s egen utvärdering, som läggs
fram 23 mars, visar.
Ha det bra!
Med vänliga hälsningar
Henrik Sundström
Lärare, IT-kille, Miljöpartist, Piratpartist, ordförande i lokala
Naturskyddsföreningen och Enköpingsbo
För en dryg vecka sedan blev jag, cyklandes hem från jobbet, påkörd av en bil. Det var riktigt ruskväder, med snö och blåst, och mörkret hade precis inträtt. Föraren såg mig med största sannolikhet inte, trots att jag har både skarpa cykellampor och gott om reflexer. Lyckligtvis hade varken jag eller bilen hög hastighet. Jag lyckades också få upp foten på bilen så jag puffade mig åt sidan och undvek en kraftigare kollision. Eftertankens kranka blekhet var att föredra framför dödens likblekhet, tänkte jag efteråt.
I förrgår cyklade jag återigen hem efter jobbet i rusningstid och närmar mig samma rondell… Eftersom jag cyklar med nerförsbacke och medvind har jag en god hastighet, kanske 30 km/h, max 35. I rondellen ser jag en orange volvo av äldre modell, med förare som är kanske 55-60 år och två passagerare cirka 70-75 år.
Det märkliga i den här situationen är nu inte att personerna i bilen ser mig, men jag undrar HUR de ser mig? De glor nämligen alla åt mitt håll med uppspärrade ögon och gapande munnar. Ser jag ut som en farlig projektil eller vad? Det riktigt märkliga är att föraren STANNAR bilen mitt i rondellen!
Jag, som hade spanat in en lämplig kurs för att skära igenom rondellen med minsta möjliga energi- och hastighetsförlust, blir först mycket häpen, men det finns liksom inget val när bilisten UPPENBARLIGEN har uppfattningen att jag kommer från höger och har företräde?! så jag trampar på och passerar rondellen på två röda, (jag föreställer mig) till stor häpnad för övriga trafikanter.
Orange Volvo med häpna passagerare
Det riktigt roliga är att jag under en längre tid följt en hetsig debatt i lokalpressen om HUR man ska köra i rondeller, och varför. Vi cyklister färdas inte olagligt i trafiken, med mindre än att vi tvingas till det. Ofta känns det som att vi är laglösa (fredlösa) och lovligt byte för rovdjurstrafikanter.
Många tycks hata. Det är väl okej att göra det – man får väl hata vad man vill antar jag.
Däremot kan hat ta sig tråkiga former när hatarna ska föra ut sina tankar i verkligheten. Det finns många exempel på det. Ett exempel är de som hatar astrologi. I många fall tycks hatarna medvetet missförstå astrologin för att därmed kunna kritisera den utifrån sina egna felaktiga premisser. Det är inte bara beklagligt, många gånger motarbetar deras snedvridna synvinklar oftast kritikernas egna uttalade syften, vilka kan vara nog så lovvärda.
Tycho Brahe gjorde viktiga insatser för astrologin. Inte minst var han kritisk mot den, vilket gjorde den gott, samtidigt som han ändå värdesatte mycket av astrologins lärdomar.
Tack Tycho, för att du tidigt insåg att astrologiska inflytanden inte enkelt kan mätas och vägas med de måttstockar som vetenskapen har till sitt förfogande; det är emot astrologins natur.
Om nu distinktionen mellan astronomi och astrologi är nödvändig för att stilla oroliga själar, som inte rymmer mer än en aspekt av tillvaron åt gången, så skulle jag vilja säga: Låt vetenskapen mäta astronomin och låt konsten uppskatta astrologin, utan att det för den sakens skull ska grävas vallgravar däremellan, än mindre svarta hål, eller för den delen kastas pajer emellan motsatta gäng.
Tycho Brahes skrift ”Against Astrologers for Astrology” har tyvärr inte bevarats, men dess titel antyder det fruktbara förhållningssätt författaren kunde visa omvärlden. Kasta inte ut barnet med badvattnet, men var sunt skeptiska.
Inuti det Augsburgska konstskåpet (virtuell guidad tur) finns en stor mängd olika föremål från hela världen, bland annat en cylindrisk spegel som, när man placerar den i mitten av en cirkulär kanvas, gör att man kan reflektera över en ung skäggprydd man i orangea kläder.
Nu ska jag berätta en händelse som jag fortfarande skrattar åt när jag tänker på den.
I Uppsala en vacker höstdag, närmare bestämt den 11 oktober 2010, promenerar jag över en av Fyrisåns broar i centrala Uppsala.
Intill ena brofästet står en skäggig fotograf i 45-årsåldern som, försedd med två stora kameror och tillhörande långa objektiv, fotograferar några änder.
En yngre fotograf, runt 30 år, försedd med enbart en liten kompaktkamera, tilltalar den äldre fotografen och, förstår jag av hans gester, ber om att bli fotograferad av den andre, med den förres lilla kamera.
Jag tycker det är så otroligt roligt att se den äldre fotografen inta olika poser för att hitta bra vinklar och få med domkyrkans torn i bakggrunden. Han vrider kameran och hukar sig, han går ner på knä och krumbuktar sig.
Första bilden granskas sedan kritiskt av den yngre fotografen. Han är tydligen inte helt nöjd med resultatet för jag får se samma procedur en gång till. Den här gången går den äldre fotografen ner på bägge knäna och den yngre sträcker på sig och bröstar sig i sin fulla längd. Andra bilden granskas och den faller tydligen dem bägge i smaken. Nu lyckas jag ha sinnesnärvaro nog att ta fram min egen kameramobil och tar några bilder.
Fotografer granskar fotografs foto av fotograf
Därefter vill den yngre ha en annan sorts bild och sträcker ut sig på en parkbänk och poserar.
Fotografer poserar för fotografer.
De skiljs åt och vinkar glatt tillbaka åt mig.
Fast när jag tänker på det, undrar jag lite vad jag skrattar åt.
Laia Odo-institutet
Bloggen är namngiven efter figuren Odo, vars revolutionära filosofi vägleder det kommunistiska samhället på månen Anarres, i Ursula K. leGuins mästerverk The Dispossessed.
Jag deltog i Fotoutmaningen 365 foton för att det var skoj och för att jag ville lära mig mera om fotografering.
Min kamera är en Sony Nex-5K med objektiv 3,5-5,6/18-55mm. Ibland använder jag även min mobil som var en Samsung S3, sedan en Xperia Z1, nu en Xperia Z2. Ibland publicerar jag mina foton direkt från kameran, men ibland justerar bilder i datorn med programmen Gimp eller Shotwell.
Denna webbplats använder kakor för att förbättra din upplevelse. DU kan välja bort detta om du vill .OkLäs mer
Integritet och kakor
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
