Henrik Sundström

Lite osammanhängande tankar kring en utställning.

Kung Ubu

Jag älskar Max Ernsts konst. Det har jag gjort länge, ända sedan jag såg den för första gången i min ungdom. I helgen var jag med min älskade Thebe och kollade in Moderna Muséets utställning (från den 20 september 2008 – 11 januari 2009). DEN ÄR FANTASTISK!

Finns inga ord att beskriva hur bra jag tycker det är, men ändå, jag försöker. Jag är upplyft, leviterad, förandligad. Detta är årets utställning!

Redan tidigt kom jag i kontakt med hans verk första gången och jag tyckte redan då att han tillhörde titanerna inom konsten. Men han är inte lika omtalad som giganterna, t.ex. Picasso och Dalí. Ett svar till varför Ernst är så relativt lite känd gavs på utställningen: hans mångsidighet och skiftande stilar gjorde det svårt för såväl kritiker som publik att ”förhålla sig” till honom och hans verk. Sådana svårigheter upplever inte jag; behovet att fösa in Ernsts verk i en fålla eller etikettera hans målningar och skulpturer infinner sig inte hos mig. Det är säkert en svaghet i vissa avseenden, men, ett sådant behov skulle då antagligen försvåra för mig att uppskatta, att njuta. Och det vore väl tokigt? Njuta ska vi väl göra här i livet?

På Moderna muséet vandrar jag och min kvinna runt, omslingrade, och pratar nära om vad vi ser, tänker och känner. (Vi är ense om att Max passar ihop med matematik och vetenskap. Han passar ihop med sublima känslor och en högre strävan: efter förståelse, efter kunskap och ideal. Han kontrasterar, för mig på ett positivt sätt, gentemot skräpkonstens portalfigur Andy Warhol. )

Kortare stunder skiljs jag och kvinnan ifrån varandra och dras iväg av våra egna impulser och understundom finner jag mig stående länge framför en tavla eller skulptur, utan att tänka, jag bara betraktar och finner att jag betraktar mig själv – en introspektion igångsatt av de färger och former som nått fram till mig.

Sedan står vi åter nära varandra, dragna till varandra som av strange attractors med händerna mot varandras kroppar och min kvinna berättar tyst om en konversation hon råkade höra föras mellan några besökare:

”Det här var det sämsta jag sett på länge. Det ser ut som tidiga serieteckningar.”

Vad? Sa dom verkligen det? Av någon anledning blir jag arg, ja, nästan ursinnig, men jag behärskar mig, ovilligt och med viss svårhet. Hur fasicken kan man tycka så? Jag besinnar mig och känner temperaturen sakta sjunka och tänker att, ja man kan absolut tycka illa om Max Ernst och det är säkert HELT RÄTT för dom som gör det. För mig är det helt rätt att älska utställningen. Mina referensramar gör att världen skimrar av glädje när jag betraktar Max Ernsts kvarlämnade skatter. För min inre blick ser jag som hela nittonhundratalets konstliv uppställt som på rad (en underbar syn) och där går Max Ernst själv glatt, oförväget och nyfiket förbi hela detta fantastiska århundrade och rakt igenom alla sorters inflytanden och ismer. Det är inte alls otroligt att dadaismen inte existerat utan Max och det vore inte kul, nej nej. Min konstsyn har formats av mina djupa sympatier för konst och konstnärers villkor. Livet i och med konsten är för mig att överskrida gränser, att utvidga sinnena, att få nya ingivelser och skapa rymd åt nya tankar genom att man kastar sig, ibland huvudlöst, ut i okända andliga landskap. Även mina egna taskiga försök att skapa konst ger en bakgrund till varför jag är så förtjust i Max Ernst. 

Jag tycker Max Ernst är världens bäste tyske, amerikanske och franske surrealist. (Ja, han hade i i tur och ordning samtliga dessa medborgarskap.)

En lustig detalj är att jag även är väldigt förtjust i Dorothea Tanning, en framstående konstnär som under en längre tid var gift med Ernst. Min riktigt stora kick av hennes konst fick jag på Lunds konsthall på 80-talet. Jag minns hur Sydsvenskans recensent var osedvanligt kritisk mot hennes måleri och var, som jag tyckte, riktigt oförskämd. Även Tanning finns representerad på Moderna. Hon fyller 100 om två år.

Ernst med Kachina (hopi-dockor) i New York 1942

På Modernas stora och vackra utställning finns lämpligt utspridda informationstavlor med berättelser ur och om Ernst liv. På ett foto ser man Ernst sitta omgiven av vad som ser ut som en mängd skulpturer av indianskt ursprung, närmare bestämt ser det ut som Kachina-dockor sådana som Hopi-indianer skapar. Det kan mycket väl vara sådana. Under en period av sex-sju år bodde Max och Dorothea i Arizonas öken där vi också finner den mytomspunna och mystiska Hopistammen. Jag hoppas innerligt att de kom väl överens.

Kachina dock-skulpturer

För två veckor sedan var jag på ett seminarium i ett hus i Uppsala där Ågust Strindberg har bott och i samma hus fanns alldeles fantastiska skulpturer på Kiva Gallery, skulpturerna där var av det slag som de som omgav Max. Kiva Gallery drivs av Mona Terenius, som under flera år har bott i Arizona och då blivit god vän med många indianer. Hon har till och med upptagits i Hopi-stammen, vilket så vitt jag vet är unikt. When in Uppsala, visit Kiva Gallery, godammit! Just nu ser du där, utöver Hopi-skulpturer, även verk av Malcolm Furlow.